Äntligen avresa till Liberia
Godmorgon Sunnebor
Jag delar min morgon och dag med er alla.
Jag tänker i dag berätta hur min resa till Liberia började.
Jag arbetade som telefonist i Arvika och insåg att det snart skulle bli aktuellt med att stationen skulle bli automatiserad så jag sökte förflyttning till Göteborg. Var ensam med en son på tre år ,så det var ett stort beslut.
Jag fick låna 3002 kronor av Televerket och köpte en ny lägenhet utanför Göteborg.Efter en tid flyttade mitt X till oss, men det var lite svårt att reparera relationen. En dag såg jag i GP en annons att Lamco sökte folk till Liberia. Jag ringde företaget och fick reda på att X var intressant
X fick i uppdrag att plocka fram alla papper som vidarebefordrades av mig till Stockholm.
Jag var lite otålig och kollade om det inte snart var tid för intervju. Till slut frågade kontaktpersonen om det var jag eller mitt X som sökte jobb... Det var bara att vara ärlig så svaret blev "jag kan inget så jag måste ta honom med mig". Veckan efter var vi Stockholm och allt blev bestämt. X var tvungen att resa 6 månader före mig och den då treåriga sonen.
Så äntligen blev det avresa. Jag hade aldrig flugit tidigare, engelskan var i princip obefintlig, men fram kom vi. Det visade sig att bagaget var borta. Det fanns ingen transport på kvällen, färjan fungerade bara på dagen.
Dag två fortfarande inget bagage. Dag tre när mitt X var och sökte efter våra väskor och jag var ensam hemma fick jag besök av en Liberian som frågade efter chefen och jag berättade vad som hänt. Jag frågade efter hans namn som var Oliver Brown. När X kom satt jag och grät av lycka. Att förstå och kunna svara på engelska kändes stort! När X frågade efter namnet, visade det sig att Oliver pratade svenska. I det ögonblicket bestämde jag mig för att i första hand umgås med engelsktalande.
Det är svårt att skriva ner 27 fantastiska år i några rader. Hoppas bara att ni som läser detta inte tröttnar. I morgon tänker jag berätta om vad man sysselsätter sig med som hemmafru.
/Kram till er alla
Siv
Jag delar min morgon och dag med er alla.
Jag tänker i dag berätta hur min resa till Liberia började.
Jag arbetade som telefonist i Arvika och insåg att det snart skulle bli aktuellt med att stationen skulle bli automatiserad så jag sökte förflyttning till Göteborg. Var ensam med en son på tre år ,så det var ett stort beslut.
Jag fick låna 3002 kronor av Televerket och köpte en ny lägenhet utanför Göteborg.Efter en tid flyttade mitt X till oss, men det var lite svårt att reparera relationen. En dag såg jag i GP en annons att Lamco sökte folk till Liberia. Jag ringde företaget och fick reda på att X var intressant
X fick i uppdrag att plocka fram alla papper som vidarebefordrades av mig till Stockholm.
Jag var lite otålig och kollade om det inte snart var tid för intervju. Till slut frågade kontaktpersonen om det var jag eller mitt X som sökte jobb... Det var bara att vara ärlig så svaret blev "jag kan inget så jag måste ta honom med mig". Veckan efter var vi Stockholm och allt blev bestämt. X var tvungen att resa 6 månader före mig och den då treåriga sonen.
Så äntligen blev det avresa. Jag hade aldrig flugit tidigare, engelskan var i princip obefintlig, men fram kom vi. Det visade sig att bagaget var borta. Det fanns ingen transport på kvällen, färjan fungerade bara på dagen.
Dag två fortfarande inget bagage. Dag tre när mitt X var och sökte efter våra väskor och jag var ensam hemma fick jag besök av en Liberian som frågade efter chefen och jag berättade vad som hänt. Jag frågade efter hans namn som var Oliver Brown. När X kom satt jag och grät av lycka. Att förstå och kunna svara på engelska kändes stort! När X frågade efter namnet, visade det sig att Oliver pratade svenska. I det ögonblicket bestämde jag mig för att i första hand umgås med engelsktalande.
Det är svårt att skriva ner 27 fantastiska år i några rader. Hoppas bara att ni som läser detta inte tröttnar. I morgon tänker jag berätta om vad man sysselsätter sig med som hemmafru.
/Kram till er alla
Siv
Kommentarer