Om språket, konsten och min återfunna kärlek till Värmland
Hej Mitt namn är Sara Rönnbäck och jag har fått äran att gästblogga här på Sunnebloggen de närmaste två veckorna. Det ska bli spännande, men också lite läskigt.
Jag har alltid haft en komplicerad relation till språk, speciellt det skrivna. I vuxen ålder har jag fått veta att min mamma oroade sig för det ganska tidigt, men när lärarna lugnade henne med att jag säkert bara var sen i utvecklingen slutade hon oroa sig. Jag hade lätt för mig i skolan, så att jag aldrig kunde lära mig att stava till cykel eller logiken i hur ett språk var uppbyggt var ingenting som lärarna såg som något större problem.
Det var inte för än jag själv krävde en utredning när jag var 15 år som det stod klar att jag hade dyslexi. Dyslexi, vilket otroligt krångligt ord för en dyslektiker att skriva muttrade jag när jag skulle försöka stava det i mail till min bror som bott utomlands sedan jag var 7 år. Väldigt länge hade jag en spärr för språk, det var helt enkelt någonting jag inte kunde, och därför var det heller ingen idé att jag försökte, det fick mig bara att känna mig dum.
Jag arbetar som samtidskonstnär, billedkunstner som dom säger i Norge där jag är utbildad och huvudsakligen jobbar. Fri konst kallar dom det för på konsthögskolorna här i Sverige. Kanske är det för att det vanliga språket alltid känts så komplicerat för mig som jag vände mig till konsten för att försöka hitta en annan uttrycksform. Och kanske är det på grund av min komplicerade relation till språk som jag faktiskt klarar av att hålla på med samtidskonst.
”Jag kan inte det där med konst” hör jag ofta personer säga när jag berättar vad jag arbetar med. Och det är ju inte så konstigt att folk känner det om dom sällan eller aldrig ser på konst. Det är svårt att förstå ett språk man aldrig pratar. För mig är konst just det, ett språk, eller kanske snarare en språkfamilj. Konst är ju nämligen ett samlingsbegrepp för många olika uttrycksformer, men gemensamt är att vi alla brinner för att uttrycka något som utan konsten upplevs omöjligt att uttrycka.
Det är helt okej att inte förstå konst, eller att tycka att konst är skit. Men många gånger upplever jag att ”jag kan inte det där med konst” är ett uttryck för en kortslutning, kanske det är samma kortslutning som jag upplevde i mötet med språk.
Mitt lösningsmedel för att komma över min språkspärr var att fortsätta utsätta mig för språk, fortsätta läsa, fortsätta skriva, fortsätta insistera på att språk var något som kunde blir mitt. Och det är inte hela världen om man möter sin språköverman/kvinna, det kan rent av vara inspirerande.
Ni behöver inte oroa er, jag ska inte tillbringa de närmaste två veckorna till att skriva om konsthistoria, varför det abstrakta måleriet vist är intressant eller recensera konstutställningar. Men jag tänkte jag skulle skriva om det jag gör och intresserar mig för, mest troligt kommer jag också länka till någon konstnär jag tycker är spännande som man kan kolla upp om man vill.
Det jag framför allt tänkte jag skulle fokusera på är min återfunna kärlek för Värmland och varför jag anser detta som den ultimata platsen att flytta till, speciellt om man håller på med konst.
Nu märker jag att jag redan skrivit mer än en a4-sida, utan att egentligen göra annat än att presentera vad jag tänkte skriva om. Men så får mitt första inlägg bli. Jag postar en bild på vårt fantastiska hus, så kan ni föreställa er att innanför väggarna föregår det magiska ting.
Till nästa inlägg kommer upp får ni gärna ta en titt på min hemsida www.sararonnback.com för mer information om vad jag gör, kanske kan det klassas som reklam, men mest troligt inte för det finns inget att köpa. Alla texter är på engelska, men tycker man att det är svårt att ta till sig kan man be om texterna på svenska bara skicka en mail till sara.jc.ronnback@gmail.com
På återseende.
/ Sara Rönnbäck
Jag har alltid haft en komplicerad relation till språk, speciellt det skrivna. I vuxen ålder har jag fått veta att min mamma oroade sig för det ganska tidigt, men när lärarna lugnade henne med att jag säkert bara var sen i utvecklingen slutade hon oroa sig. Jag hade lätt för mig i skolan, så att jag aldrig kunde lära mig att stava till cykel eller logiken i hur ett språk var uppbyggt var ingenting som lärarna såg som något större problem.
Det var inte för än jag själv krävde en utredning när jag var 15 år som det stod klar att jag hade dyslexi. Dyslexi, vilket otroligt krångligt ord för en dyslektiker att skriva muttrade jag när jag skulle försöka stava det i mail till min bror som bott utomlands sedan jag var 7 år. Väldigt länge hade jag en spärr för språk, det var helt enkelt någonting jag inte kunde, och därför var det heller ingen idé att jag försökte, det fick mig bara att känna mig dum.
Jag arbetar som samtidskonstnär, billedkunstner som dom säger i Norge där jag är utbildad och huvudsakligen jobbar. Fri konst kallar dom det för på konsthögskolorna här i Sverige. Kanske är det för att det vanliga språket alltid känts så komplicerat för mig som jag vände mig till konsten för att försöka hitta en annan uttrycksform. Och kanske är det på grund av min komplicerade relation till språk som jag faktiskt klarar av att hålla på med samtidskonst.
”Jag kan inte det där med konst” hör jag ofta personer säga när jag berättar vad jag arbetar med. Och det är ju inte så konstigt att folk känner det om dom sällan eller aldrig ser på konst. Det är svårt att förstå ett språk man aldrig pratar. För mig är konst just det, ett språk, eller kanske snarare en språkfamilj. Konst är ju nämligen ett samlingsbegrepp för många olika uttrycksformer, men gemensamt är att vi alla brinner för att uttrycka något som utan konsten upplevs omöjligt att uttrycka.
Det är helt okej att inte förstå konst, eller att tycka att konst är skit. Men många gånger upplever jag att ”jag kan inte det där med konst” är ett uttryck för en kortslutning, kanske det är samma kortslutning som jag upplevde i mötet med språk.
Mitt lösningsmedel för att komma över min språkspärr var att fortsätta utsätta mig för språk, fortsätta läsa, fortsätta skriva, fortsätta insistera på att språk var något som kunde blir mitt. Och det är inte hela världen om man möter sin språköverman/kvinna, det kan rent av vara inspirerande.
Ni behöver inte oroa er, jag ska inte tillbringa de närmaste två veckorna till att skriva om konsthistoria, varför det abstrakta måleriet vist är intressant eller recensera konstutställningar. Men jag tänkte jag skulle skriva om det jag gör och intresserar mig för, mest troligt kommer jag också länka till någon konstnär jag tycker är spännande som man kan kolla upp om man vill.
Det jag framför allt tänkte jag skulle fokusera på är min återfunna kärlek för Värmland och varför jag anser detta som den ultimata platsen att flytta till, speciellt om man håller på med konst.
Nu märker jag att jag redan skrivit mer än en a4-sida, utan att egentligen göra annat än att presentera vad jag tänkte skriva om. Men så får mitt första inlägg bli. Jag postar en bild på vårt fantastiska hus, så kan ni föreställa er att innanför väggarna föregår det magiska ting.
Till nästa inlägg kommer upp får ni gärna ta en titt på min hemsida www.sararonnback.com för mer information om vad jag gör, kanske kan det klassas som reklam, men mest troligt inte för det finns inget att köpa. Alla texter är på engelska, men tycker man att det är svårt att ta till sig kan man be om texterna på svenska bara skicka en mail till sara.jc.ronnback@gmail.com
På återseende.
/ Sara Rönnbäck
Kommentarer