Ett träd som får leva vidare och Documeta-bienalen i Athen
Ett arbete:
I januari fick jag och Daniel frågan om vi kunde tänka oss att göra en ”artist book” att ha med på Norska institutet i Athen under Documenta-biennalen. Documenta-biennalen är en av världens största utställningar, och vi blev förstås smickrade.
Vi får inga pengar varken till produktion av boken eller lön för arbetet. Detta är inte en spark till de som bad oss göra en bok, det är tyvärr ganska vanligt inom konstproduktion.
De som håller i projektet är inspirerande konstnärer som heller inte har några pengar, så för oss var det aldrig någon tvekan om att vi ville göra det. Ta gärna en titt på deras hemsida http://www.locusart.org/ deras arbeten inspirerar i alla fall mig.
Det är däremot en spark till Norska Staten om att ge mer pengar till konst och konstnärer. Vi jobbar jättehårt för att tillhandahålla konst gratis för allmänheten att uppleva.
Uppdraget för oss har alltså varit att göra en liten bok i egenskap av konstnärer. Efter 8 års studier i konst har jag svårt att inte ta en sådan uppgift och bryta ner den för att sedan konstextualisera och konceptualisera. Det är det jag har blivit tränad i under 8 år, och det är det som får mig att se på omvärlden med stor fascination och ibland naiv iver.
När vi fick frågan var vi mitt uppe i produktionen av en utställning på galleri BOA (Billedkunstnererna i Oslo och Akershus) och det var naturligt att tankarna överlappade varandra.
Till utställningen försökte vi ha ett samarbete med ett träd vi högg ner i början av hösten. Trädet var genomruttet och stod i fara för att falla över huset, så det behövde tas ner innan höstvindarna kom och tog tag i trädkronan.
Även om vi var duktiga och skaffade husförsäkring under sommaren verkade tanken på att vakna av ett träd igenom sovrumstaket inte särskilt lockande.
Vi tog kontakt med Michael Olsson på BrukaSkog. Han tittade på träden, bankade lite med en slägga, lyssnade på ljudet, innan han tog ett steg tillbaka. Efter en stund konstaterade han att den ständiga utgrävningen av diket precis bakom träden måste ha stressat det. Han poängterade att trädet hade angripits av eldtickor och dom kommer bara när trädet redan är väldigt sjukt. Det är en aggressiv typ som bryter ner trädet inifrån och ut. I 40 minuter stod vi och samtalade om träden på gården. Aldrig förr har jag hört någon ha så mycket att säga om träd, med sådant engagemang.
Jag och Daniel blev förstås hänförda av denne Michaels sätt att prata om träden och började föreställa oss dom som medvetna individer. Om du, som vi, tycker att idén om medvetna träd är spännande, så rekommenderar jag verkligen boken ”Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben, en lättläst populärvetenskaplig bok som kommer få dig att se på träd på ett helt nytt sätt.
Dessa högst levande träd har naturligtvis varit med oss i produktionen av vår bok. Och det är någonstans här som jag slås av min egen hemmablindhet. Jag är född och uppvuxen på Hammarö, genom hela min skoltid har jag indoktrinerats i pappersindustrin. Trotts detta har jag aldrig förstått hur otroligt häftig Värmlands relation till skogen är för än vid 28 års ålder.
Vid Skoghalls bruk produceras var 6:e pappersförpackning innehållande vätska i Hela Världen. Det betyder att dom där festisförpackningarna med vin som min mamma var så fascinerad av när vi var i japan 2000 mycket väl kan ha varit producerade rätt runt hörnet från där vi bodde. Både Skoghalls bruk och Gruvöns bruk har bidragit med papper och kartong till våra böcker och tack vare det har våra utgifter för produktionen av böckerna varit näst intill noll. Tusen Tack för det!
Boken ska vara färdig för inlämning senast Lördag 1 april. Det vill säga, hela vårt hus är ett stort kaos med boksidor liggandes över allt och svettlukten hänger i luften. Det är fascinerande hur svårt det ska vara att hålla en deadline.
På återseende.
/ Sara Rönnbäck.
I januari fick jag och Daniel frågan om vi kunde tänka oss att göra en ”artist book” att ha med på Norska institutet i Athen under Documenta-biennalen. Documenta-biennalen är en av världens största utställningar, och vi blev förstås smickrade.
Vi får inga pengar varken till produktion av boken eller lön för arbetet. Detta är inte en spark till de som bad oss göra en bok, det är tyvärr ganska vanligt inom konstproduktion.
De som håller i projektet är inspirerande konstnärer som heller inte har några pengar, så för oss var det aldrig någon tvekan om att vi ville göra det. Ta gärna en titt på deras hemsida http://www.locusart.org/ deras arbeten inspirerar i alla fall mig.
Det är däremot en spark till Norska Staten om att ge mer pengar till konst och konstnärer. Vi jobbar jättehårt för att tillhandahålla konst gratis för allmänheten att uppleva.
Uppdraget för oss har alltså varit att göra en liten bok i egenskap av konstnärer. Efter 8 års studier i konst har jag svårt att inte ta en sådan uppgift och bryta ner den för att sedan konstextualisera och konceptualisera. Det är det jag har blivit tränad i under 8 år, och det är det som får mig att se på omvärlden med stor fascination och ibland naiv iver.
När vi fick frågan var vi mitt uppe i produktionen av en utställning på galleri BOA (Billedkunstnererna i Oslo och Akershus) och det var naturligt att tankarna överlappade varandra.
Till utställningen försökte vi ha ett samarbete med ett träd vi högg ner i början av hösten. Trädet var genomruttet och stod i fara för att falla över huset, så det behövde tas ner innan höstvindarna kom och tog tag i trädkronan.
Även om vi var duktiga och skaffade husförsäkring under sommaren verkade tanken på att vakna av ett träd igenom sovrumstaket inte särskilt lockande.
Vi tog kontakt med Michael Olsson på BrukaSkog. Han tittade på träden, bankade lite med en slägga, lyssnade på ljudet, innan han tog ett steg tillbaka. Efter en stund konstaterade han att den ständiga utgrävningen av diket precis bakom träden måste ha stressat det. Han poängterade att trädet hade angripits av eldtickor och dom kommer bara när trädet redan är väldigt sjukt. Det är en aggressiv typ som bryter ner trädet inifrån och ut. I 40 minuter stod vi och samtalade om träden på gården. Aldrig förr har jag hört någon ha så mycket att säga om träd, med sådant engagemang.
Jag och Daniel blev förstås hänförda av denne Michaels sätt att prata om träden och började föreställa oss dom som medvetna individer. Om du, som vi, tycker att idén om medvetna träd är spännande, så rekommenderar jag verkligen boken ”Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben, en lättläst populärvetenskaplig bok som kommer få dig att se på träd på ett helt nytt sätt.
Dessa högst levande träd har naturligtvis varit med oss i produktionen av vår bok. Och det är någonstans här som jag slås av min egen hemmablindhet. Jag är född och uppvuxen på Hammarö, genom hela min skoltid har jag indoktrinerats i pappersindustrin. Trotts detta har jag aldrig förstått hur otroligt häftig Värmlands relation till skogen är för än vid 28 års ålder.
Vid Skoghalls bruk produceras var 6:e pappersförpackning innehållande vätska i Hela Världen. Det betyder att dom där festisförpackningarna med vin som min mamma var så fascinerad av när vi var i japan 2000 mycket väl kan ha varit producerade rätt runt hörnet från där vi bodde. Både Skoghalls bruk och Gruvöns bruk har bidragit med papper och kartong till våra böcker och tack vare det har våra utgifter för produktionen av böckerna varit näst intill noll. Tusen Tack för det!
Boken ska vara färdig för inlämning senast Lördag 1 april. Det vill säga, hela vårt hus är ett stort kaos med boksidor liggandes över allt och svettlukten hänger i luften. Det är fascinerande hur svårt det ska vara att hålla en deadline.
/ Sara Rönnbäck.
 |
| Fotot föreställer två av sidorna i vår bok. Den högra sidan är gjord av bearbetat fnöske och trädet vi högg ner på gården. Den vänstra sidan är gjort på Gruvöns Bruk, med text av mig och Daniel Slåttnes, översatt av Fredrik Rönnbäck. |
Kommentarer