Ett magiskt hus med utsikt över Fryken
Jag flyttade tillbaka till Värmland för ett år sedan. Jag och min man Daniel Slåttnes behövde någonstans att bo och hittade ett närmast magiskt hus med utsikt över Fryken. Jag är inte bra på att spontanhandla i vanliga fall, men på en vecka hade vi bestämt oss.
Vi satsade och flyttade, och det kan ha varit det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv. Från storstadens buller till skogens kompletta tystnad. Från trånga nedslitna lägenheter till ett hus med trädgård och utomhusbod!
Från början var beslutet att flytta ut på landet först och främst av ekonomiska och praktiska skäl. Jag och Daniel stod vid ett vägskäl i livet, huset vi bodde i skulle rivas och vi behövde genast finna ett nytt ställe att bo.
Som konstnärer lever vi ett väldigt osäkert ekonomiskt liv, och eftersom Oslo ständigt tävlar med Tokyo över världens dyraste städer att bo i, började vi tänka på möjligheten att söka oss där ifrån.
"A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction". Som fantastiska Virginia Wolf skriver i sin berömda essä A Room of One's Own från 1929.
Men jag skulle också vilja lägga till tid. Om vi hade valt att stanna i Oslo hade det vart nödvändigt för oss att ha ett extra jobb i tillägg till konsten för att kunna täcka alla utgifter, och den tiden som annars hade gått in i det extra jobbet har vart helt ovärderlig för mig som konstnär.
Folk trodde vi var galna, så mycket av möjligheterna att ta sig fram som ung konstnär är att vara synlig, alltså raka motsatsen till att isolera sig i ett hus på glesbygden.
När vi packat sista flyttbilen och vinkade hejdå till alla våra nära vänner och det livet vi levt de senaste 5 åren för att köra långt in i skogen och ut i en glänta med en tätort utan matbutik började jag tro att dom hade rätt, vi hade blivit galna Daniel och jag.
Vi har nämligen inte körkort, något som inte bjöd på några problem när vi bodde i en stad med väl utbyggd kollektivtrafik, men som här i huset naturligtvis satt oss i några olyckliga situationer.
Som när vi inte hade tänkt på att stora mängder sågspån väger 60 kg och inte kommer vara lätt att bära dom 1,5 km från tågstationen till vårat hus.
Vi är egentligen såna där som har kakan och äter den.
Vi har ett hus i utkanten av Västra Ämtervik och en studio i centrala Oslo, så vi pendlar mellan de två ställena, men spenderar mesta delen av vår tid här i Värmland. Och nu för tiden känner jag alltid en stor lättnad när vi sätter oss på tåget tillbaka till huset.
Jag älskar Oslo, att möta alla vänner, att gå på vernissager, att gå ut och dricka alldeles för dyr öl, men Västra Ämtervik har nu blivit mitt hem.
Jag har några historier som kan tyda på att jag har blivit galen på kuppen, som att jag, när det är tyst runt mig, kan börja irritera mig på grannen som spelar så hög musik, tills jag inser att jag inte längre har en granne som kan spela hög musik, det är bara min hjärna som försöker fylla tystnaden. Men den galenheten är inte något jag vill byta bort för mitt gamla liv i en storstad.
Här är ett exempel på ett konstverk jag producerat här. Mer info om arbetet går att finna på min hemsida inom kort. https://www.sararonnback.com/
Vi satsade och flyttade, och det kan ha varit det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv. Från storstadens buller till skogens kompletta tystnad. Från trånga nedslitna lägenheter till ett hus med trädgård och utomhusbod!
Från början var beslutet att flytta ut på landet först och främst av ekonomiska och praktiska skäl. Jag och Daniel stod vid ett vägskäl i livet, huset vi bodde i skulle rivas och vi behövde genast finna ett nytt ställe att bo.
Som konstnärer lever vi ett väldigt osäkert ekonomiskt liv, och eftersom Oslo ständigt tävlar med Tokyo över världens dyraste städer att bo i, började vi tänka på möjligheten att söka oss där ifrån.
"A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction". Som fantastiska Virginia Wolf skriver i sin berömda essä A Room of One's Own från 1929.
Men jag skulle också vilja lägga till tid. Om vi hade valt att stanna i Oslo hade det vart nödvändigt för oss att ha ett extra jobb i tillägg till konsten för att kunna täcka alla utgifter, och den tiden som annars hade gått in i det extra jobbet har vart helt ovärderlig för mig som konstnär.
Folk trodde vi var galna, så mycket av möjligheterna att ta sig fram som ung konstnär är att vara synlig, alltså raka motsatsen till att isolera sig i ett hus på glesbygden.
När vi packat sista flyttbilen och vinkade hejdå till alla våra nära vänner och det livet vi levt de senaste 5 åren för att köra långt in i skogen och ut i en glänta med en tätort utan matbutik började jag tro att dom hade rätt, vi hade blivit galna Daniel och jag.
Vi har nämligen inte körkort, något som inte bjöd på några problem när vi bodde i en stad med väl utbyggd kollektivtrafik, men som här i huset naturligtvis satt oss i några olyckliga situationer.
Som när vi inte hade tänkt på att stora mängder sågspån väger 60 kg och inte kommer vara lätt att bära dom 1,5 km från tågstationen till vårat hus.
Vi är egentligen såna där som har kakan och äter den.
Vi har ett hus i utkanten av Västra Ämtervik och en studio i centrala Oslo, så vi pendlar mellan de två ställena, men spenderar mesta delen av vår tid här i Värmland. Och nu för tiden känner jag alltid en stor lättnad när vi sätter oss på tåget tillbaka till huset.
Jag älskar Oslo, att möta alla vänner, att gå på vernissager, att gå ut och dricka alldeles för dyr öl, men Västra Ämtervik har nu blivit mitt hem.
Jag har några historier som kan tyda på att jag har blivit galen på kuppen, som att jag, när det är tyst runt mig, kan börja irritera mig på grannen som spelar så hög musik, tills jag inser att jag inte längre har en granne som kan spela hög musik, det är bara min hjärna som försöker fylla tystnaden. Men den galenheten är inte något jag vill byta bort för mitt gamla liv i en storstad.
Här är ett exempel på ett konstverk jag producerat här. Mer info om arbetet går att finna på min hemsida inom kort. https://www.sararonnback.com/
På återseende.
/ Sara Rönnbäck
/ Sara Rönnbäck
 |
| ”Samtal med ett träd” är gjord av ”trädkapillärer” (alltså rötterna som går upp i trädet) lav, och näver. |
Kommentarer