Återkomsten
God morgon
Återkomsten. År 1990 kom vi tillbaka till Sunne, bostad fanns i Bråsstorp, men vad skulle vi jobba med? Jag hade inte varit hemma på lång tid när jag fick erbjudande om ett års vikariat på sjukstugan i Sunne som fotvårdare. Efter det ett vikariat på en privat fotvårdsklinik ett år. Det rullade på med andra ord.
Jag gjorde en massa saker under ett år, men hamnade till sist på Dömle Stiftsgård. Jag gjorde allt från städ till att "ragga" konferensgäster, ett nytt område för mig, men så roligt. Dömle hade stora ekonomiska problem. Alla kyrkliga hade varit vana vid att allt skulle helst vara gratis. Dom icke kyrkliga hade svårt med att kyrkan också var konferenslokal
Efter en tid fick jag tjänsten som stiftgårdsföreståndare. Jag insåg ganska snart att vi behövde fler rum för att ha möjlighet att ta emot bussresenärer. Det var många turer med beslutsfattarna, men det blev till slut Jaa! Det blev en tillbyggnad på 16 rum och en konferenslokal. Rummen möblerades av församlingar som helhjärtat gick in för sina rum.
Så var det då det där med vinrättigheter. Varje gång någon ville ha tillgång till vin måste jag söka sprittillstånd som var ganska dyrt. Några tusenlappar och vi kanske hade sålt en flaska vin för 200 kronor. Varför inte söka tillstånd som gällde för ett år (samma pris)? Pratade med Biskopen om detta och han tyckte det lät vettigt.
För att få folk att lära sig att tänka på stiftsgården som en konferensanläggning började jag ordna bussresor till olika ställen, besök till osttillverkare, Kriss konfektion, med mera. Jag kontaktade länsstyrelsen, landstinget med flera och berättade om Dömle resor med bra respons från alla.
Var också förvånad över att det var så lite bokningar till julbord. Vår kökschef var fantastisk.
Vi bestämde att bjuda in olika företag till hemlagat julbord i oktober. Lite udda men effektivt, fullbokat varje jul. Att folk kunde ta en öl till maten var ingen nackdel.
Bussarna blev också ett tillskott. Jag brukade stanna kvar på gården när vi hade gäster, jag kostade inget. Gården var obemannad under natten normalt.
Jag måste berätta när vi hade en buss från Norrland. Det var en strålande sommarkväll. Alla satt ute i parken och njöt. Jag var kvar och umgicks med damerna - det var bara damer. Någon pekade ut en kvinna som använde kryckor. Hon hade gåvan att Stilla blod sas det. Jag visste inte riktigt vad det var, så hon berättade följande: i sitt yrke hade hon kontakt med en lapp som ville dö hemma. Hon lovade att hjälpa honom med detta. När han kände att slutet randades bad han att hon skulle komma. Han ville prata om något viktig. Han sa att det enda han hade var gåvan att Stilla blod och gav henne koden.
När det var tid för gästerna att gå till sängs, frågade damen i fråga om jag kunde hjälpa henne till rummet, vilket jag självklart gjorde. Hon berättade att hon i flera år sökt efter någon som hon kunde överlämna koden till och nu ville hon ge den till mig. När vi kom in på rummet sa jag spontant något. Hon tittade på mig och sa: detta du sa var koden! Det har varit svårt för mig att hitta någon att överlämna till. Men nu är det klart.
Att få komma till Forshaga kommun var ett lyckokast. Alla politiker inklusive kommunalrådet var enormt företagsvänliga. Så mycket stöttning, glada hejarop och lojalitet när det gällde bokningar hos oss Jag blir tårögd när jag tänker på dåvarande kommunalrådet som ringde ibland för att höra hur det gick för oss. Önskar alla kommuner hade samma syn på företagare. Jag önskar er alla en bra dag.
Tack till er som varit med på min "resa".
Kram
/ImpulSiv
Återkomsten. År 1990 kom vi tillbaka till Sunne, bostad fanns i Bråsstorp, men vad skulle vi jobba med? Jag hade inte varit hemma på lång tid när jag fick erbjudande om ett års vikariat på sjukstugan i Sunne som fotvårdare. Efter det ett vikariat på en privat fotvårdsklinik ett år. Det rullade på med andra ord.
Jag gjorde en massa saker under ett år, men hamnade till sist på Dömle Stiftsgård. Jag gjorde allt från städ till att "ragga" konferensgäster, ett nytt område för mig, men så roligt. Dömle hade stora ekonomiska problem. Alla kyrkliga hade varit vana vid att allt skulle helst vara gratis. Dom icke kyrkliga hade svårt med att kyrkan också var konferenslokal
Efter en tid fick jag tjänsten som stiftgårdsföreståndare. Jag insåg ganska snart att vi behövde fler rum för att ha möjlighet att ta emot bussresenärer. Det var många turer med beslutsfattarna, men det blev till slut Jaa! Det blev en tillbyggnad på 16 rum och en konferenslokal. Rummen möblerades av församlingar som helhjärtat gick in för sina rum.
Så var det då det där med vinrättigheter. Varje gång någon ville ha tillgång till vin måste jag söka sprittillstånd som var ganska dyrt. Några tusenlappar och vi kanske hade sålt en flaska vin för 200 kronor. Varför inte söka tillstånd som gällde för ett år (samma pris)? Pratade med Biskopen om detta och han tyckte det lät vettigt.
För att få folk att lära sig att tänka på stiftsgården som en konferensanläggning började jag ordna bussresor till olika ställen, besök till osttillverkare, Kriss konfektion, med mera. Jag kontaktade länsstyrelsen, landstinget med flera och berättade om Dömle resor med bra respons från alla.
Var också förvånad över att det var så lite bokningar till julbord. Vår kökschef var fantastisk.
Vi bestämde att bjuda in olika företag till hemlagat julbord i oktober. Lite udda men effektivt, fullbokat varje jul. Att folk kunde ta en öl till maten var ingen nackdel.
Bussarna blev också ett tillskott. Jag brukade stanna kvar på gården när vi hade gäster, jag kostade inget. Gården var obemannad under natten normalt.
Jag måste berätta när vi hade en buss från Norrland. Det var en strålande sommarkväll. Alla satt ute i parken och njöt. Jag var kvar och umgicks med damerna - det var bara damer. Någon pekade ut en kvinna som använde kryckor. Hon hade gåvan att Stilla blod sas det. Jag visste inte riktigt vad det var, så hon berättade följande: i sitt yrke hade hon kontakt med en lapp som ville dö hemma. Hon lovade att hjälpa honom med detta. När han kände att slutet randades bad han att hon skulle komma. Han ville prata om något viktig. Han sa att det enda han hade var gåvan att Stilla blod och gav henne koden.
När det var tid för gästerna att gå till sängs, frågade damen i fråga om jag kunde hjälpa henne till rummet, vilket jag självklart gjorde. Hon berättade att hon i flera år sökt efter någon som hon kunde överlämna koden till och nu ville hon ge den till mig. När vi kom in på rummet sa jag spontant något. Hon tittade på mig och sa: detta du sa var koden! Det har varit svårt för mig att hitta någon att överlämna till. Men nu är det klart.
Att få komma till Forshaga kommun var ett lyckokast. Alla politiker inklusive kommunalrådet var enormt företagsvänliga. Så mycket stöttning, glada hejarop och lojalitet när det gällde bokningar hos oss Jag blir tårögd när jag tänker på dåvarande kommunalrådet som ringde ibland för att höra hur det gick för oss. Önskar alla kommuner hade samma syn på företagare. Jag önskar er alla en bra dag.
Tack till er som varit med på min "resa".
Kram
/ImpulSiv
Kommentarer