Svårt att låta bli att hjälpa
God morgon!
Har tandläkartid i dag, lite pirrigt.
Först en tripp till Liberia igen.
Som ni förstår var allt annorlunda, en helt ny värld, att inte ha ett arbete att gå till. Hur man gör något vettigt av dagen ?
Jag hade många funderingar över vart alla mulatt barn tog vägen efter ett års ålder. Det visade sig att dom hamnade hos släktingar ute på landsbygden, det var inte alltid så bra, dom flesta avled.
Eftersom jag hade adopterat en liten flicka, så var det många mammors dröm att deras barn skulle få samma möjlighet.
Det var en tuff tid, hur man skulle hjälpa till?
Det var svårt att låta bli att hjälpa. Jag kontaktade Adoptionscenter (AC) och dom hade många familjer som önskade få barn.
Det var viktigt att förklara för mammorna att dom aldrig skulle få se sina barn igen.
Första barnet var George Scott, men det blev flera, dom flesta barnen bodde hos oss. Det var inget adoptivföräldrarna betalade för, deras kostnader var advokat, sjukhus och andra legala handlingar.
Jag blev anlitad av vårt sjukhus om till exempel någon fick tvillingar.
Var ute på ett "hembesök "och det var verkligen akut. Barnen var tre veckor gamla och uttorkade, jag var tvungen ta dom med hem. Ut på stan och skaffa flaskor och kläder och mat. Mat var tredje timme dygnet runt.
Vad som var märkligt var att pojke nummer två var född med klumpfot, men ändå skulle få överleva.
Det första barnet kommer för att tala om att det kommer en till och får då minimalt med mat, och svälter ihjäl. Pojkarna blev adopterade av en familj i Göteborgstrakten. Det märkliga var att mamman jobbade på ett sjukhus som var experter när det gällde barn med sådana skador.
Några andra tvillingar föddes i en fiskeby där befolkningen kom från Ghana. Jag var där varje dag och såg till att mamman ammade och efter någon vecka fungerade allt.
Jag tog med Jan Malmsjö dit, det var på den tiden SAS ordnade underhållning vartannat år. Alla var välkomna, inträdespengarna gick till behövande Liberianer. Vi hade många svenska artister på besök, alltid uppskattat.
Nästa gång vill jag berätta om Ganta lepracenter där jag tillbringat mycket tid.
Hoppas att ni tycker om vad ni läser
Kram Siv
Har tandläkartid i dag, lite pirrigt.
Först en tripp till Liberia igen.
Som ni förstår var allt annorlunda, en helt ny värld, att inte ha ett arbete att gå till. Hur man gör något vettigt av dagen ?
Jag hade många funderingar över vart alla mulatt barn tog vägen efter ett års ålder. Det visade sig att dom hamnade hos släktingar ute på landsbygden, det var inte alltid så bra, dom flesta avled.
Eftersom jag hade adopterat en liten flicka, så var det många mammors dröm att deras barn skulle få samma möjlighet.
Det var en tuff tid, hur man skulle hjälpa till?
Det var svårt att låta bli att hjälpa. Jag kontaktade Adoptionscenter (AC) och dom hade många familjer som önskade få barn.
Det var viktigt att förklara för mammorna att dom aldrig skulle få se sina barn igen.
Första barnet var George Scott, men det blev flera, dom flesta barnen bodde hos oss. Det var inget adoptivföräldrarna betalade för, deras kostnader var advokat, sjukhus och andra legala handlingar.
Jag blev anlitad av vårt sjukhus om till exempel någon fick tvillingar.
Var ute på ett "hembesök "och det var verkligen akut. Barnen var tre veckor gamla och uttorkade, jag var tvungen ta dom med hem. Ut på stan och skaffa flaskor och kläder och mat. Mat var tredje timme dygnet runt.
Vad som var märkligt var att pojke nummer två var född med klumpfot, men ändå skulle få överleva.
Det första barnet kommer för att tala om att det kommer en till och får då minimalt med mat, och svälter ihjäl. Pojkarna blev adopterade av en familj i Göteborgstrakten. Det märkliga var att mamman jobbade på ett sjukhus som var experter när det gällde barn med sådana skador.
Några andra tvillingar föddes i en fiskeby där befolkningen kom från Ghana. Jag var där varje dag och såg till att mamman ammade och efter någon vecka fungerade allt.
Jag tog med Jan Malmsjö dit, det var på den tiden SAS ordnade underhållning vartannat år. Alla var välkomna, inträdespengarna gick till behövande Liberianer. Vi hade många svenska artister på besök, alltid uppskattat.
Nästa gång vill jag berätta om Ganta lepracenter där jag tillbringat mycket tid.
Hoppas att ni tycker om vad ni läser
Kram Siv
Kommentarer