Siv berättar om 80-talet - fyllt av äventyr
God morgon till Er alla
Snart är det slut med mitt bloggande. Kan tänka mig att ni vill tillbaka till nutid.
Men vill berätta om 80-talet som var fyllt av "äventyr".
Vi bodde cirka två mil från gränsen till Guinea, ett land som varit stängt tjugofem år. Inga icke-afrikaner var välkomna dit. Guinea var fransk koloni, men så blev Guineas och Frankrikes presidenter osams. Alla fransmän blev utvisade. En katastrof för fransmännen som bott där i generationer. När gränsen öppnades var jag ganska snart där, för att se hur det såg ut. Allt som var uppbyggt av fransmännen, olika farmer med mera, allt var igenvuxet.
Vart jag än åker besöker jag sjukhus och marknader(i u-länder). Sjukhuset var eller hade varit helt fantastiskt, men nu förfallet. Inga mediciner, man opererade med rakblad. Tillsammans med Erikshjälpen (unik hjälporganisation)så tyckte vi att vi borde börja med mödravårdskliniker. Jag kan tala om att jag inte kunde ett ord franska!
Vad som förvånade mig var att det fanns all sorters mediciner att köpa på marknaden, men inget på sjukhuset. Som jag förstod så var allt avsett för sjukhuset. Jag frågade varför man sålde medicinerna på marknaden? Nästa gång jag kom dit fick jag besked om att jag icke var önskvärd i landet då jag insinuerat att någon stal från hospital. Det var landshövdingen som bestämt detta.
Det gick några veckor så kom det en grupp herrar(muslimer) från Guinea till vårt hus. Dom berättade att det var överläkaren som sålt medicinerna. Nu bad dom Madam Siv att komma tillbaka och fortsätta där vi slutat. Sjukhuset fick sängar och mycket annat från Erikshjälpen. Det byggdes kliniker, grävdes efter vatten och mycket mera.
Jag gör nu ett hopp till i slutet av 80-talet, då vi flyttade till Monrovia. Min man lovade att försöka starta upp ett fiskeföretag, som varit ett av Afrikas största. Men på grund av två kuppförsök låg dom flesta båtarna på havsbotten.Vi hade tre fungerande båtar. Jag hjälpte till med fiskförsäljningen. Det blev en del förändringar. Vi öppnade fiskförsäljningen klockan fem, tidigare var det sju. Detta blev bättre för fiskdamerna. Dom kunde då göra två inköp per dag.
Helt plötsligt började det dyka upp en man som jag tyckte verkade obehaglig. När jag frågade vem han var så tillhörde han hemliga polisen, men kunde inte visa leg. Några dagar senare kom han tillbaka och sa att jag skulle åka till palatset där en General väntade på mig. Det visade sig att det gällde adoptioner. Det är en lång historia som ni skall slippa...
När jag(mycket nervös) lämnade palatset eskorterad av Generalen, påpekade jag att det såg förskräckligt ut. Motorcyklar som läckte olja på fina marmorgolv, gardiner som hängde i några krokar,stolar som var trasiga med mera.
Min man var i Sverige. Jag kände mig ensam. Detta hände i december -89. 22 december blev jag kallad till palatset. Presidenten och vise presidenten ville träffa mig. Jag förstod att jag låg mycket illa till. När jag kom dit möttes jag av Generalen som beklagade att P och VP fått förhinder. Att jag skulle återkomma nästa dag. Jag beklagade och sa att det var omöjligt då alla behövde få köpa fisk.
Jag frågade vad dom ville mig. Jag krävde att få reda på det. Tjatade tills mannen berättade att VP och P var eniga med mig om förfallet och erbjöd mig att ta personalansvaret för palatset och trädgården. Men ville ha reda på vad jag hade för löneanspråk ock vilken tjänstebil som jag ville ha.
Nu blev jag ännu mer nervös! Jag visste att inbördeskriget var nära (hade kontakt med fotfolket) och var rädd dom skulle missförstå. Föreslog generalen att jag skulle återkomma efter nyår. Natten mellan 24 och 25 december startade inbördeskriget.
Detta får bli allt för idag. Hoppas att det är ok att vara med på min nostalgiresa.
Kram till er alla
/Siv
Snart är det slut med mitt bloggande. Kan tänka mig att ni vill tillbaka till nutid.
Men vill berätta om 80-talet som var fyllt av "äventyr".
Vi bodde cirka två mil från gränsen till Guinea, ett land som varit stängt tjugofem år. Inga icke-afrikaner var välkomna dit. Guinea var fransk koloni, men så blev Guineas och Frankrikes presidenter osams. Alla fransmän blev utvisade. En katastrof för fransmännen som bott där i generationer. När gränsen öppnades var jag ganska snart där, för att se hur det såg ut. Allt som var uppbyggt av fransmännen, olika farmer med mera, allt var igenvuxet.
Vart jag än åker besöker jag sjukhus och marknader(i u-länder). Sjukhuset var eller hade varit helt fantastiskt, men nu förfallet. Inga mediciner, man opererade med rakblad. Tillsammans med Erikshjälpen (unik hjälporganisation)så tyckte vi att vi borde börja med mödravårdskliniker. Jag kan tala om att jag inte kunde ett ord franska!
Vad som förvånade mig var att det fanns all sorters mediciner att köpa på marknaden, men inget på sjukhuset. Som jag förstod så var allt avsett för sjukhuset. Jag frågade varför man sålde medicinerna på marknaden? Nästa gång jag kom dit fick jag besked om att jag icke var önskvärd i landet då jag insinuerat att någon stal från hospital. Det var landshövdingen som bestämt detta.
Det gick några veckor så kom det en grupp herrar(muslimer) från Guinea till vårt hus. Dom berättade att det var överläkaren som sålt medicinerna. Nu bad dom Madam Siv att komma tillbaka och fortsätta där vi slutat. Sjukhuset fick sängar och mycket annat från Erikshjälpen. Det byggdes kliniker, grävdes efter vatten och mycket mera.
Jag gör nu ett hopp till i slutet av 80-talet, då vi flyttade till Monrovia. Min man lovade att försöka starta upp ett fiskeföretag, som varit ett av Afrikas största. Men på grund av två kuppförsök låg dom flesta båtarna på havsbotten.Vi hade tre fungerande båtar. Jag hjälpte till med fiskförsäljningen. Det blev en del förändringar. Vi öppnade fiskförsäljningen klockan fem, tidigare var det sju. Detta blev bättre för fiskdamerna. Dom kunde då göra två inköp per dag.
Helt plötsligt började det dyka upp en man som jag tyckte verkade obehaglig. När jag frågade vem han var så tillhörde han hemliga polisen, men kunde inte visa leg. Några dagar senare kom han tillbaka och sa att jag skulle åka till palatset där en General väntade på mig. Det visade sig att det gällde adoptioner. Det är en lång historia som ni skall slippa...
När jag(mycket nervös) lämnade palatset eskorterad av Generalen, påpekade jag att det såg förskräckligt ut. Motorcyklar som läckte olja på fina marmorgolv, gardiner som hängde i några krokar,stolar som var trasiga med mera.
Min man var i Sverige. Jag kände mig ensam. Detta hände i december -89. 22 december blev jag kallad till palatset. Presidenten och vise presidenten ville träffa mig. Jag förstod att jag låg mycket illa till. När jag kom dit möttes jag av Generalen som beklagade att P och VP fått förhinder. Att jag skulle återkomma nästa dag. Jag beklagade och sa att det var omöjligt då alla behövde få köpa fisk.
Jag frågade vad dom ville mig. Jag krävde att få reda på det. Tjatade tills mannen berättade att VP och P var eniga med mig om förfallet och erbjöd mig att ta personalansvaret för palatset och trädgården. Men ville ha reda på vad jag hade för löneanspråk ock vilken tjänstebil som jag ville ha.
Nu blev jag ännu mer nervös! Jag visste att inbördeskriget var nära (hade kontakt med fotfolket) och var rädd dom skulle missförstå. Föreslog generalen att jag skulle återkomma efter nyår. Natten mellan 24 och 25 december startade inbördeskriget.
Detta får bli allt för idag. Hoppas att det är ok att vara med på min nostalgiresa.
Kram till er alla
/Siv
Kommentarer