Att vara som ett barn
I 1992 var jag gift med Lukas, vår första dotter var ett par månader gammal och vi hade bestämt oss för att flytta till Uzbekistan i Centralasien.
I åtta år fick vi privilegiet att bo och arbeta där och lära känna ett folk och en kultur som då var rätt så okänd för övriga världen. Ett land vi lärde oss att älska.
Det blev en ny språklig utmaning för mig.
I Khiva, vår lilla stad söder om den uttorkande Aralsjön, längs gamla sidenvägen, fanns det ytterst få engelsktalande och försäljarna på marknaden och mina grannar blev mina språkhjälpare.
Oj, vad hjärnan gick på högvarv och vad sliten jag var jämnt. Det är väldigt utmattande att inte förstå och att inte kunna göra sig förstådd.
I motsättning till flamländska var uzbekiska allt annat än lätt. Det tog månader och år som jag kände mig hjälplös på många sätt. Det svåraste var känslan av att ingen riktigt kände den “verkliga Jeanette” och trots mitt naturligt optimistiska humör var jag oftare “emotionellt instabil” och kände mig ensam.
Att vi arbetade med barn med synnedsättning eller i bland med ingen syn alls gjorde att med dem hjälpte det inte ens att använda kroppsspråket för att göra sig förstådd. Knepigt.
Man brukar säga att man har blivit helt flytande eller tvåspråkig när man kan förstå kulturens sätt att skämta, förstå tvetydighet och sarkasm.
Vi nådde dit, men det tog många år. Nu behövde vi inte längre titta på västliga videofilmer eller äta mat “hemifrån”, som kaviar eller salt lakrits för att slappa av och hämta kraft.
Vi gjorde som alla andra uzbeker, åkte ut till saltsjön i öken på sommarkvällarna, gick promenader till parken för att äta en “mjukglass” och vi firade och dansade på vänners eller våra egna många olika kalas.
Det var rikt och gott att känna att man på något sätt också hade blivit uzbek.
Att inte kunna göra sig förstådd på sitt eget språk är som sagt svårt på många sätt och jag försöker påminna mig om det när jag möter människor som är i en sådan situation. Det kan vara en äldre människa som fått en hjärnblödning. Det kan vara en flykting från ett krigshärjat land.
Eller det kan vara som min ”Stig”, som jag var assistent för under min studier vid konstskolan hemma i Oslo. Där bakom oförmågan att uttrycka ord fanns ett skarpt intellekt och ett stort hjärta. ”Stig” har cerebral pares (CP) och han tyckte inte om att någon tyckte synd om honom. Om det hände då hade han ett kroppsspråk som heter duga. Han var världsmästare på att kommunicera utan ord. Jag lärde mig så mycket av ”Stig”.
Jag har tyvärr som så många andra alldeles för lätt att döma människor på ytan och då får det talade ordet – språket – ta alldeles för stor plats. Det är som det ligger i vår natur att göra oss en uppfattning av en människa utan att känna dem. Om de inte kan uttrycka sig bra med ord, kan man så lätt glömma att det är så mycket under ytan man inte ser. Därför tycker jag så mycket om människor.
Det finns ofta guld bakom ytan. Fantastiska tankar, upplevelser, drömmar och potential och det är guldet jag längtar efter att locka fram.
Att flytta till en ny plats som Sunne mitt i livet är lite som en minivariant av samma sorts resa jag gjorde när jag flyttade till Uzbekistan.
Värmländskan hoppas jag dock förstå mig på relativt snabbt.
Men med inga småbarn hemma och som egenföretagare finns det inga naturliga kontaktytor för att lära känna nya människor. Många har redan sina fasta bekantskaper och har fullt upp med hus, trädgård, barnbarn och resor.
Så kontaktytorna får man skapa själv. Jag får bli lite som ett barn igen – söka kontakt, vara nyfiken och villig att lära och förändras.
Här i Sunne finns ingen som känner mig, ingen som vet min historia och ibland kommer ensamheten krypande. Men min erfarenhet säger mig att även att känna sig ensam kan vara nyttig i mindre portioner.
Jag är därför så glad för att jag fick gå med i företagarföreningen Majorskorna.
Vilka trevliga, inspirerande tjejer!
Redan vid första kontakten på e-post bjöd Katarina hem mig på fika med orden om att hennes plommonträd var fullt med frukt och jag fick plocka om jag ville. Det vänliga och generösa bemötande värmde en nyinflyttads hjärta .
Sen dess har jag lärt känna några flera Sunne-bor som jag nu vågar kalla mina vänner.
Det ska nog gå bra det här ;)
I åtta år fick vi privilegiet att bo och arbeta där och lära känna ett folk och en kultur som då var rätt så okänd för övriga världen. Ett land vi lärde oss att älska.
 |
| Jeanette bodde 8 år i Uzbekistan |
I Khiva, vår lilla stad söder om den uttorkande Aralsjön, längs gamla sidenvägen, fanns det ytterst få engelsktalande och försäljarna på marknaden och mina grannar blev mina språkhjälpare.
Oj, vad hjärnan gick på högvarv och vad sliten jag var jämnt. Det är väldigt utmattande att inte förstå och att inte kunna göra sig förstådd.
 |
| Försäljarna på marknaden och grannarna blev språkhjälpare när Jeanette lärde sig uzbekiska. |
Att vi arbetade med barn med synnedsättning eller i bland med ingen syn alls gjorde att med dem hjälpte det inte ens att använda kroppsspråket för att göra sig förstådd. Knepigt.
Man brukar säga att man har blivit helt flytande eller tvåspråkig när man kan förstå kulturens sätt att skämta, förstå tvetydighet och sarkasm.
Vi nådde dit, men det tog många år. Nu behövde vi inte längre titta på västliga videofilmer eller äta mat “hemifrån”, som kaviar eller salt lakrits för att slappa av och hämta kraft.
Vi gjorde som alla andra uzbeker, åkte ut till saltsjön i öken på sommarkvällarna, gick promenader till parken för att äta en “mjukglass” och vi firade och dansade på vänners eller våra egna många olika kalas.
Det var rikt och gott att känna att man på något sätt också hade blivit uzbek.
 |
| Vänner i Uzbekistan |
Eller det kan vara som min ”Stig”, som jag var assistent för under min studier vid konstskolan hemma i Oslo. Där bakom oförmågan att uttrycka ord fanns ett skarpt intellekt och ett stort hjärta. ”Stig” har cerebral pares (CP) och han tyckte inte om att någon tyckte synd om honom. Om det hände då hade han ett kroppsspråk som heter duga. Han var världsmästare på att kommunicera utan ord. Jag lärde mig så mycket av ”Stig”.
Jag har tyvärr som så många andra alldeles för lätt att döma människor på ytan och då får det talade ordet – språket – ta alldeles för stor plats. Det är som det ligger i vår natur att göra oss en uppfattning av en människa utan att känna dem. Om de inte kan uttrycka sig bra med ord, kan man så lätt glömma att det är så mycket under ytan man inte ser. Därför tycker jag så mycket om människor.
Det finns ofta guld bakom ytan. Fantastiska tankar, upplevelser, drömmar och potential och det är guldet jag längtar efter att locka fram.
Att flytta till en ny plats som Sunne mitt i livet är lite som en minivariant av samma sorts resa jag gjorde när jag flyttade till Uzbekistan.
Värmländskan hoppas jag dock förstå mig på relativt snabbt.
Men med inga småbarn hemma och som egenföretagare finns det inga naturliga kontaktytor för att lära känna nya människor. Många har redan sina fasta bekantskaper och har fullt upp med hus, trädgård, barnbarn och resor.
Så kontaktytorna får man skapa själv. Jag får bli lite som ett barn igen – söka kontakt, vara nyfiken och villig att lära och förändras.
Här i Sunne finns ingen som känner mig, ingen som vet min historia och ibland kommer ensamheten krypande. Men min erfarenhet säger mig att även att känna sig ensam kan vara nyttig i mindre portioner.
Jag är därför så glad för att jag fick gå med i företagarföreningen Majorskorna.
Vilka trevliga, inspirerande tjejer!
Redan vid första kontakten på e-post bjöd Katarina hem mig på fika med orden om att hennes plommonträd var fullt med frukt och jag fick plocka om jag ville. Det vänliga och generösa bemötande värmde en nyinflyttads hjärta .
Sen dess har jag lärt känna några flera Sunne-bor som jag nu vågar kalla mina vänner.
Det ska nog gå bra det här ;)
Kommentarer