tisdag 24 oktober 2017

Flytt och förändringar

Nu vet jag inte helt vad jag har gett mig in på.
Sunnebloggen? Jag som mest använder sociala medier i företagssyfte. Det känns mycket svårare att skriva något meningsfullt och värt din tid utan att alls känna min målgrupp eller publik. Att det inte bara ska bli en åsiktsförmedling men ge tankar till reflektion och glädje för er som läser. Hoppas jag kan klara detta utan att bli alldeles för ambitiös och nervös. “What does not kill you, makes you stronger” får bli mitt motto. 

Jag heter Jeanette Engqvist och flyttade till Sunne i september förra året, men ursprungligen är jag uppvuxen i Nittedal strax norr om Oslo. Att skriva var tidigare en stor del av mitt liv, men många flyttar och förändringar gjorde att mitt skrivande blev lidande. Byte av språk har kanske påverkat allra mest. Man blir mer hämmad i sitt kreativa flöde när man hela tiden är tvungen att tänka på grammatik och stavning.
Så jag hoppas ni har överseende med lite “svorsk” då och då i mina bloggtexter i dagarna framöver.

Jeanette Engqvist
Ja, språket ja, det är en så stor del av vår personlighet och oavsett hur flytande du kan prata och skriva på ditt andraspråk, förblir modersmålet dig närmast.
Jag har levt med och kommunicerat på svenska i omkring 15 år, men när småtimmarna närmar sig och jag blir trött så pratar jag sämre och sämre svenska.
Då är det “svorsk” som gäller. 
Också när jag blir ledsen eller arg är det hjärtats språk som gäller – modersmålet.
Någon som jobbade inom äldrevården berättade för mig en gång att äldre människor som lider av demens ofta går tillbaka till sitt modersmål. Jag har inte faktagranskat detta, men om så är fallet har framtidens äldrevård en stor utmaning, men det kanske är en stor utmaning redan i dag.

Jag har försökt lära mig ett antal språk genom livet.
Några vid en skolbänk med hjälp av böcker, andra i direkt kontakt med människor som inte har kunnat verken norska eller engelska. Det förstnämnda är en lång och slitig väg att lära sig ett språk, iallafall för mig.
Det var så jag lärde mig franska i skolan. 
Fem år i skolbänken och inget riktigt flyt i språket för än jag efter gymnasiet bodde i en förort till Paris i en månad. Då lossnade det och jag kunde kommunicera med människorna runt mig.

Jeanette läser tidningen på flamländska
En månad senare dock flyttade jag till Sas-van-gent, en lite by i Holland nära gränsen till Belgien.
I ett år skulle jag jobba TILLSAMMANS med ett internationellt kreativt team med bland annat gatuteater och sång/musik - allt på flamländska!
Det var en hård skola, men efter 3-4 månader pratade vi bara flamländska. Varje dag besökte jag tre familjer eller personer som hade sagt sig villiga att vara mina språkhjälpare. Jag gick till varje hus en timme med walkman (bärbar musikspelare från 80-talet) och notisblock. Sen övade jag in hela meningar och uttryck i sin sammanhang, spelade in mina vänners uttal och på kvällen lyssnade jag och härmade uttalet igen och igen.
Naturlig språkinlärning kan man säga. Så som ett barn lär sig prata – lyssna, kopiera, lyssna mera och härma efter. Denna språkmetod kallades “LAMP-method” (Language acquisition made practical). Men flamländska är ju trots allt en slags blandning mellan norska, engelska och tyska, så därför gick det relativt fort.
Så efter ett år var jag flytande i flamländska, men franskan var borta. Kanske inte helt borta, men långt i från användbar. 
För mig hänger språk ihop med människor, så om jag inte har någon att prata med, sorteras de oanvända språkkunskaperna “längre bak” i hjärnan.

När jag senare flyttade till Centralasien och behövde lära mig uzbekiska fick språkinlärning en helt ny dimension. 
Att lära sig språk i ett sammanhang där det inte finns ett gemensamt språk ger en möjlighet till personlig utveckling av stort format. Det är jobbigt att som vuxen vara tvungen att bli som ett barn och göra sig beroende av andras hjälp.
Bli vän med hjälplösheten. Svälja sin stolthet och ta död på sin fasad. 
Att på allvar göra upp med sin rädsla för att göra misstag och göra bort sig, men oj vad mycket roligt man har på vägen.
Mycket skratt över knepiga situationer och sen få djupa vänskap på köpet. Min man, Lukas brukar säga att de bästa vännerna får man inte genom att själv hjälpa, men att våga göra sig sårbar och kunna ta emot andras hjälp. Det är nog vår egna bestämda upplevelse.

Det ska nog gå bra det här ;)
Hälsningar
Jeanette Engqvist

Inga kommentarer: