Nostalgi, Damorkestern och tack Sunne!

Då är det dags för min sista ”bloggardag” och det har varit riktigt kul att på detta sätt få lite extra kontakt med hembygden. Du som följt bloggen under ett par veckor har antagligen fått inblick i mitt liv med aktiviteter, reflexioner och projekt både privat och yrkesmässigt. I dagens Sunneblogg kommer jag däremot ”knyta ihop säcken” med en stor portion nostalgi.

Damorkestern 1988: Christina Lundquist, Karin Birgersson, Lena Hertzberg, Karin Andersson och Johan

Det går egentligen inte en vecka utan att någon frågar – hur är det med Damorkestern? Har ni slutat? Kör ni? Eller att man vill berätta om något visst sammanhang där Birgersson Damorkester varit med. 

Jodå – vi finns fortfarande och det efter dryga 30 år faktiskt, hur man nu ser det … Hösten 1986 på musikgymnasiet i Karlstad startades gruppen av en slump, men det var först 1987 som vi kom ut på banan och det verkligen började hända saker. Två av medlemmarna som fortfarande är med har hållit i gång sedan 1988 – alltså i 29 år. Det är nästan så att de båda, Christina Lundquist (från Sunnemo ursprungligen) och Lena Hertzberg (från Vårvägen i Sunne, min granne på den tiden …) tycker det börjar bli lite jobbigt när vi tvingas inse att tiden gått. Jag känner mest stolthet över att det bar och burit såpass länge och långt som det faktiskt gjort. Senaste tio till tolv åren har jag inte lyft ett finger för att ”pusha”, marknadsföra och så vidare, men fortfarande hör arrangörer av sig och det är helt fantastiskt – lite märkligt nästan. 

Har sedan sju år fått in nytt fräscht ”musikblod” i gruppen som gett energi – nämligen min hustru Charlotta.

Damorkestern finns fortfarande kvar

Senaste månaderna har vi gjort sex spelningar, från Granbergsdal utanför Karlskoga till att för någon vecka sedan underhålla när Hagfors nya torg invigdes – Damorkestern efter 30 år!!! Sunnemo kyrka var fullsatt och där fanns flertalet i publiken som själva var nostalgiska och hade minnen efter Damorkestern, nickade glatt när en viss låt kändes igen. Knepigt egentligen, och många av de större arrangörer och personer som jag hade kontakt med för över 25 år sedan finns inte ens idag, och då inser ju även jag att tiden rusat. 

Jag var 17 år när vi drog igång och det har varit en häftig resa. Från tävlingen Musik Direkt och framträdanden i Paris och London, Novgorod i Ryssland och Eger i Ungern, skivinspelningar, turnéer (typ Jämtland/Härjedalen) till Grand Hotel i Stockholm, olika radioprogram och husband i Solsta Café. Vissa perioder gjorde vi 70-80 Damorkesterspelningar per år plus duo- och trioprogram och solistuppdrag. Min tidiga dröm på Sommarvägen i Sunne som liten var att en gång få ha en egen orkester och så blev det verkligen. Detta lade liksom grunden för olika delar som format och präglat min utveckling. Från att hantera gruppkemi, att repetera, att stå på scenen, och skapa olika program, publikkontakt, arrangörskontakter, att driva företag – entreprenörskap, till kontaktnät, media, möta och se olika platser geografiskt, överhuvudtaget utåtriktad verksamhet.

Birgerssons Damorkester idag

Ja mycket av det som jag fyllt ryggsäcken med under alla år kan man inte läsa sig till och en stor erfarenhet som jag inte minst har nytta av i min roll på Musikhögskolan Ingesund. Jag tackar Damorkestern för mycket – ja utan gruppen har jag inte hållit på som jag gör idag. En erfarenhet och ”skola” som, i kombination med att förkovra sig i sång och fiol och entreprenörskap, starkt bidragit till att jag hela mitt liv försörjt mig på musiken. En ynnest att få leva, bo och verka med musiken som centralgestalt i livet.

En nostalgibild med Lasse "Kurtan" Brandeby i ett av flera samarbeten.

Ja det var kapitel nostalgi det – som ännu lever kvar och mer kommer … Sunne är förknippat med mycken minne för undertecknad.

Det var i Sunne jag blev fullständigt uppslukad av musik genom Raymond Eklunds trumspel. Vi var grannar och han en helt ”grym” trummis – en förebild. Vi har fin kontakt än i dag och spelade faktiskt tillsammans på bröllopet i somras då jag blev ombedd att hänga på i Flamingokvintettens ”Drummy Rock” – Raymond på gitarr och jag trummor – ”skitkul”. 

Trumspel i källaren på Sommarvägen 11

Det var i Sunne jag fick testa allt som jag ville, att få utlopp för nyfikenheten. Det var i Sunne jag lämnade in mina första stryktipskuponger hos Stina i tobaksaffären och blev helt förälskad i saltlakrits från kiosken Gösta Berling. Det var i Sunne jag fick hålla på med idrott på olika sätt, simskolan på Kolsnäs och alla möten med dansbanden som skulle spela. Åkte skidor på Sundsberget, gick på Lerans skola – Skäggeberg och Fryxellska, mötte Lars ”Snaggen” Söderström, Göran Ekberg, Lars Wistrand, Jan Ullström, Dan-Olof Melander, Inger & Lennart Edberg. Det var i Sunne vi hyrde moviebox första gången, handlade vid Hedins affär och körde moped, skateboard och enhjuling. Spelade pingis och tennis, åkte vattenskidor vid Igeltjärn och hur mycket slalom som helst i Finnfallet.

Johan åker enhjuling på Sommarvägen

Slalomtävling i Finnfallet

Hockeyrinken på övre Leran är än idag en klassiker där jag tillbringade otaliga timmar. 

Ishockey i ungdomen med tränaren Per Gunnarsson

Ja i Sunne fick jag en trygg, positiv och underbar uppväxt med musik, idrott, kompisar och givetvis min familj.

Jag är stolt över att i grunden vara Fryksdaling och kombinationen med Jösse Härad är perfekt :-). Nu har jag dessutom en fru från Lövåsen – tack Sunne!!!

Jag har alltid blickat framåt, tänkt vidare på nästa grej i livet och då är det fint att ha en genuin bakgrund, en historia. Det har jag – i Sunne!

Vi ses därute vid tillfälle – i Sunne, Lövåsen, Torsby, Ingesund, Arvika, Löfbergs Arena, universitetet, konsert och evenemang … eller bara på stan!

Lev å må!

Bästa hälsningar

Johan

Hela familjen Birgersson, sommaren 2017