Ridsporten och hästarna är det bästa jag vet

Godmorgon på er!
I måndagskväll undersökte min tränare Queen för att se om han kunde se något på henne. Vi sprang på hårt och mjukt underlag, på rakt och böjt spår. Vi kunde då konstatera att hon är stelare i höger fram, så antagligen är det något där som stör henne.

Idag har vi fått tid hos veterinären, och det ska bli skönt att få reda på vad det är så jag vet vad jag ska göra för att hon ska bli bra igen. Detta innebär även att vår tävlingssäsong för i år slutar här, vilket är tråkigt, men då har jag en frisk och fräsch Queen till nästa tävlingssäsong, vilket jag ser väldigt fram emot.

Om jag ska summera tävlingsåret 2018 så kan jag inte vara mer än nöjd med vår prestation. Vi har klarat många av de mål som jag satt upp innan året började. Som att kvala till 1.30 m, ta placeringar i 1.20 m och bli distriktsmästare för juniorer. Vi har även samlat på oss mer erfarenheter, och jag själv som ryttare har utvecklats väldigt mycket. Självklart önskar jag att vi kunde ha avslutat denna säsong på topp, men ibland blir det inte som man har tänkt sig och så fungerar ridsporten.

Dessa år som jag tävlat, kan man verkligen förklara som en bergochdalbana. Det har varit väldigt mycket glädje, med framgångar och mål som man uppnått. Men det har även varit mycket slit, känslor och ledsamt i vissa situationer.

Jag har, som många andra ryttare hamnat i svackor där självförtroendet sviktar och tilliten både till sig själv och hästen försvinner. År 2015 hamnade jag i en period som endast bestod av en ond cirkel. Jag tappade tilliten till min ponny som jag då hade, och hon tappade tilliten till mig. Detta resulterade i dåliga resultat och dåligt självförtroende, vilket gjorde att jag kände obehag för att hoppa. Jag ramlade av och bröt nyckelbenet. Jag var till och med osäker på om jag ens ville fortsätta med ridningen. Men sen insåg jag, hur skulle jag någonsin kunna sluta med det jag älskar och brinner absolut mest för i hela världen. Jag beslutade mig då för att ta ännu mera hjälp och börja om från början. Sakta men säkert började vi få tillbaka självförtroendet och allt kändes kul igen.

Jag beslutade mig för att sälja min ponny för att vi båda skulle kunna fortsätta utvecklas, för tillsammans kom vi inte så mycket längre. Vi köpte sedan Queen, vilket jag är evigt tacksam för. Trots mycket kämpa och slit genom alla år har det varit värt varenda liten tår. Ridsporten och hästarna är det absolut bästa jag vet, och något jag aldrig skulle kunna leva utan.

Det blev ett litet personligt inlägg som ni får ta del av, men jag hoppas ni tyckte var intressant att läsa.

Ha en fortsatt fin onsdag!

Kramar

Lina