Tänker vi lika, fast tvärtom?

Var i Stockholm härom helgen och hade en intressant diskussion med två väninnor, båda barndomskamrater från Filipstad. Den ena har valt att gå genom livet via Los Angeles och producentutbildning, Göteborg och IT-utbildningar, modedrottning på tv och nu senast projektledare… Den andra har, liksom jag, valt det lite annorlunda livet på landet. Vi pratade om hur man ska få människor att flytta till landsbygden. ”Visa mig en filmstjärna som valt landet så kanske jag kan tänka mig att flytta dit” sa min vän. Trots att jag kontrade med att Jonny Depp och Vanessa Paradis lever tillbakadraget på landsbygden (visserligen den franska, men så helt olik den svenska är den faktiskt inte) så kunde hon inte förstå. Jag tycker att jag har så mycket gemensamt med massor av människor. Jag är nyfiken på allt och alla. Jag älskar storstadens puls. Jag älskar teater, film, musik. Men jag älskar också skogen, tystnaden, stillheten… lite mer än pulsen… eller? Vi enades om att hon kanske inte var den som man skulle locka till landet, utan de som vill något annat än att bo i ”stan”. Som inte vill kånka barnvagnar ut och in, upp och ner, hitta små gröna ”parker” som omgärdas av tung trafik. Fast hur vet man det egentligen? Hur vet man var man kommer att trivas bäst? Jag kanske skulle trivas alldeles ypperligt i Stockholm, även med tre barn. Jag kanske bara är precis likadan som de som inte vill flytta från storstaden, jag vet vad jag har, men inte vad jag får… Just här och just nu skulle jag aldrig kunna tänka mig ett liv annat än det som jag lever. Men så är det också för dem. Vi kanske har fel båda två. Vi kanske tänker exakt lika, men tvärtom? Jag har ju nära vänner i Malmö, Lund, Stockholm, Göteborg, Amsterdam, Modena, Nya Zeeland… Vi har valt helt olika liv, men vi trivs riktigt bra tillsammans fortfarande. När jag var 17 år träffade jag en kille och vi flyttade ihop i en stuga mitt i skogen (igen, med utedass, men vi hade faktiskt rinnande vatten, utom den sommaren som det var så torrt, då fick jag hämta vatten i dunkar hos mamma, 17 kilometer bort). Jag trodde inte att jag skulle överleva en sekund eftersom jag var övertygad om att ”jag var en stadstjej”. Men när jag kom till Lugnet som stugan hette så förändrades allt. Jag älskade livet där! Den läxan lärde mig att inte begränsa mig själv med förutfattade meningar, vare sig om mig själv eller om andra. Samtidigt så ville jag ut och se världen, så jag lämnade mitt torp på landet efter ett par år. Jag reste, läste och flyttade runt. För det var rätt för mig just där och just då. Men så småningom, när det var dags att ”slå sig till ro”, valde jag att leva på landet med lugnet och stillheten. Några helger om året tankar jag mitt storstadskonto med en härlig vistelse i någon av ”storstäderna” som vi har i Sverige. Hur förmedlar man detta? Hur får man folk att ta steget, att våga? Jag lever efter devisen ”Jag kan bara ångra det som jag aldrig gjorde” och hittills har jag levt ett bra och härligt liv. Och skulle jag, mot förmodan, vilja flytta i framtiden, jamen då gör jag väl det! Men just här och just nu – så är Sunne mina drömmars stad! Fast det i år är 15 år sedan jag definitivt flyttade från Filipstad så luktar det fortfarande godast där!