Säg det med en sång

Musik har alltid varit en stor del av mitt liv. Nästan alla i min familj spelade och sjöng när jag var liten. Samtliga, utom morfar, var medlemmar i en frikyrka och på mötena var det mycket sång och musik. Farfar var med och bildade Sångarbröderna, som pappa fortfarande är med i. Farmor sjöng i Sångarsystrarna och mormor åkte runt och sjöng i Ekshärad med omnejd. Hon gav även ut en kassett där hon spelade luta och pappa elorgel. Mamma var med och körade. Morfar rökte pipa.

Själv var jag med i olika barnkörer och så spelade jag lite på vår elorgel. I mellanstadiet började jag gitarrkurs. Det tog inte lång tid innan jag slutade. Jag har nämligen alltid gett upp om jag inte kunnat något fläckfritt från början. Än idag försöker jag övertyga mig själv om att jag faktiskt måste träna på visa saker. Att sjunga fixade jag dock ganska bra, utan att öva allt för mycket. Det var därför roligt att vara med i skolkören och framförallt i Kyrkans ungdomskör. Där hade jag äran och förmånen att få ha kantor Lars E Wistrand som körledare. Han är nog mest känd som ledare för en av Sveriges äldsta manskörer, Sunne manskör, vilka vi främst brukar lyssna till vid kyrktrappan varje valborgsmässoafton. Lazarus, som vi kallade honom, var en väldigt kunnig körledare med glimten i ögat. Bästa minnet från Kyrkans ungdomskör, förutom herr Wistrand själv, var när vi och några andra körer sjöng i en tv-sändning från Sunne kyrka. Mycket spännande!

När jag gick i gymnasiet på Brobyskolan hade vi en kulturdag och jag tog chansen att uppträda med eget material. Under flera år skrev jag nämligen väldigt bra dikter och komponerade suveräna sånger. Tyvärr har jag nog tappat bort det färdiga materialet, för nu hittar jag bara banala utkast. För inte är väl detta..?

I vuxen ålder har det blivit alldeles för lite körsång för min del. Vid ett par tillfällen har jag deltagit i kördagar med Ton i ton, Västra Ämterviks bykör. Kördagar går till som så att man övar hela dagen och avslutar med ett framträdande på kvällen. Intensivt för både stämband, huvud och kropp, men väldigt roligt. Det blir en hel del skratt sådana dagar, både för att det är skoj och för att man blir så trött. Med Ton i ton har jag mitt absolut bästa körminne - Toner för miljoner i Globen, Stockholm. Det var en körgala med ca 4000 körsångare, Rickard Sjöberg som programledare och artister som Carola, Orup och Tommy Körberg. Vi hade tränat ganska länge och för att kunna öva hemma så hade vi fått en cd där alla stämmor fanns inspelade. Känslan när vi kom till Globen kan jag inte beskriva med ord. Det vällde in människor från hela landet och alla sjöng för full hals. Tillsammans skapade vi, som aldrig träffats innan, något mycket vackert. När vi övade under dagen låg sången kvar och liksom dallrade i luften efter att alla, på given signal, slutat sjunga. Kvällen blev en succé och nån vecka senare sändes galan i TV4.

I höst har jag faktiskt börjat i kör igen! Förutom nöjet att sjunga så får jag hjärngympa också. Det gäller att vara uppmärksam när man ska lära sig alla nya stämmor. Dessutom är flera av medlemmarna i kören från andra länder, så förutom svenska sånger sjunger vi på engelska, norska, tyska och holländska. För att stämmorna ska sitta så smygtränar jag lite vid pianot mellan övningarna. Sonen har stått bredvid och imponerats av att man kan veta hur melodin ska låta enbart genom att titta på noter. Även han sjunger nu i kör och förra veckan fick han en egen pärm med noter! Själv berikades jag med ännu ett härligt sångminne. Jag fick nämligen äran att kompa på piano medan sonen sjöng sina sånger från sin kör. Han såg så stolt ut! Men mamma, hon var stoltast av dem alla.