Startade jag eget för att jag bor i Sunne?

Jo, jag trivdes på Tetra Pak, jag sa många gånger att det är ”världens bästa arbetsgivare”. Men, med tiden ville jag mer, jag ville utvecklas och växa mer eller i alla fall på ett annat sätt än jag kunde göra där. Jag gick en ledarskapsutbildning som heter ExeQtive och som bara vänder sig till kvinnor och där upptäckte jag att jag hade drivkrafter som nästan tvingade mig att ta steget till eget företagande. Visst, jag är uppvuxen med en pappa som var egen företagare ända sen jag var i 10-årsåldern, min fantastiske farfar startade företag när han blev pensionär som han drev ända till sin död (han ville också att det skulle hända nåt hela tiden). Men pappas företagande snarare skrämde mig bort från den banan. Inte ville jag offra familj och vänner för att driva ett företag? Fast, under en skogspromenad (man tänker så bra när man går!) så slog det mig. Jag vill bli min egen. Jag vill stå mina egna risker och jag vill skörda frukterna av mitt arbete! När mitt andra barn föddes så odlade jag dessa tankar. När han var ett år så åkte hela familjen på vårt livs äventyr. Vi tog hela familjen, en treåring, en ettåring och två katter som var födda i Skåne och knappt hunnit acklimatisera sig till den värmländska vintern och åkte till vår stuga i Norrbotten. Många var de som tyckte att vi var galna. Och det tyckte kanske jag också när det var 27 grader kallt, kolsvart ute och jag var tvungen att gå på dass… Inget rinnande vatten, ingen telefon och ingen TV. Under fem månader levde vi så och det var helt fantastiskt. Dagarna började med frukost (inte helt otippat), vi packade matsäck och sen begav vi oss ut med skotern eller på skidor. Vi lagade lunch över öppen eld vid någon sjö, där fiskade vi, lekte och hade det underbart i mellan fem och åtta timmar. När vi kom hem var det dags för middag och sen var man så trött att det blev väldigt tidiga kvällar. Mina tankar växte på eget företagande och när jag kom hem till Sunne tog jag mod till mig, sa upp mig och startade mitt företag. Jag har inte ångrat en sekund. Förutsättningen för det har naturligtvis varit att min man har stöttat mig varje steg. När vi fick vårt tredje barn har vi delat på föräldraledigheten från dag ett (och vi har klarat det trots att jag ammat och utan bröstpump!). Jag gjorde det, och jag behövde inte offra familj och vänner på kuppen! Hur kom det sig då att jag tog steget? Hade kanske företagsklimatet i Sunne påverkat mig? Inte helt omöjligt. Här finns en tradition av företagande, det är tillåtet att prova och det är tillåtet att misslyckas. Om jag hade bott någon annanstans kanske jag inte alls vågat ta steget… Men det är spekulationer. Det kanske har funnits i mig hela tiden? När jag fick mitt nuvarande jobb så fick jag frågan om jag tror att det är en förutsättning för företagande att man har det i släkten. Det tror jag verkligen inte, däremot tror jag att vägen blir kortare till beslut om man ser ungefär vad som krävs. Man har kanske möjlighet med mer stöttning från släkten också. Men i grunden tror jag att klimatet där du bor kan ge dig rätta förutsättningar att försöka… och förhoppningsvis även lyckas. Där har vi på Näringslivsenheten en stor uppgift, identifiera de som är potentiella företagare och se till att de, när det behövs, får den stöttning som de behöver om den inte finns på annat sätt runtomkring. Man kan bara ångra det man inte har gjort… Förresten, Sunne har bäst företagsklimat, men Filipstad luktar godast! PS Min sexårige son däremot, kommer inte att följa i mammas fotspår. Han deklarerade tydligt för mig att han skulle bli läkare och brandman… och polis. För han tänkte ha ett jobb ”där man gör något och inte bara sitter framför en dator”.