Det ska vara häftigt att betala skatt!

En eftermiddag för många år sen satt jag och min svägerska och kollade på tv, drack lite vin och hade allmänt mysigt. Hon vände på huvudet och tog sig plötsligt åt nacken ”Aj, va ont jag fick!” sa hon. Jag minns det som om det var igår. Jag studsade upp, gick till medicinskåpet och hämtade Ipren. Fyllde på hennes vinglas, och sa ”Här, drick lite mer vin så blir det säkert bättre.” Vi fortsatte ut och åt en härlig middag… Nej, så var det faktiskt inte, det var faktiskt en av de värsta middagarna som jag nånsin ätit, men i minnet så är den på nåt sätt härlig. Hennes onda nacke gav inte med sig och vi gick hem. Hon åkte hem till Värmland och blev sämre och sämre, började kräkas och hade mer och mer ont. Till slut uppsökte hon vårdcentralen i Filipstad. Hon fick träffa en läkare som sa ”Jag kan inte utesluta hjärnblödning, det är bäst att du skyndar dig till Karlstad” (ja, det var tjänstefel, men det ska inte den här historien handla om, det lämnar jag åt Uppdrag Granskning). Hon stapplar hem på rädda och ostadiga ben, försöker få tag på nån som kan skjutsa henne till Karlstad och lyckas till slut hitta en kompis som kör henne. Hon blir inlagd. Under hela tiden som det här händer Ann-Sofie så har jag telefonkontakt med min bror. Vi slits mellan hopp och förtvivlan… Till slut kommer Telefonsamtalet. Jag vet att jag är på Sofiero i Helsingborg. Det är så vackert, hösten försöker ta över i trädgården, men än har inte sommaren gett upp greppet. Den där vackra tiden när färgerna fördjupas, lukterna framträder och luften blir lite lättare att andas. Men det märker jag inte just där och just då, för hon har Hjärnblödning. Hon är på väg till Uppsala. Hon måste opereras, akut. Hon har en blödning på stora kroppspulsådern, i hjärnan… Den kan brista när som helst. Livet hänger på den tunnaste silkestråd ni kan tänka er. Hon är 23 år ung och på väg att dö. Jag försökte bota henne med Ipren och vin. Hon kommer till Uppsala och opereras där av Sveriges bästa kirurger, hon får den bästa vård man kan uppbåda och hon överlever. Hon får gå på kontroller många år efteråt, hon måste opereras ytterligare en gång eftersom man är osäker på om den lilla lagningen håller bra. Hon jobbar som servitris och min bror, hennes pojkvän, jobbar som säljare. De är 23 år unga och har hela livet framför sig. Tack alla ni som betalar skatt för att ni gjorde det möjligt för Ann-Sofie att få den bästa vården! Hon hade aldrig haft råd att betala för den. Hon hade blivit en av de 90 % som faktiskt dör av hjärnblödning på stora kroppspulsådern (så många tror jag att det var då i alla fall). Nu lever hon, är kökschef på Grythyttans Gästgiveri, det har gått nio år och de fick en liten pojke i augusti. Filip hade med stor sannolikhet inte funnits om inte vi hade ett samhälle som bygger på solidaritet. Där och då förstod jag på riktigt vilket fantastiskt land vi lever i. Om vi hade levt i ett annat land hade det varit för de rika och privilegierade att få den bästa kirurgen, nu var det behovet och inte plånboken som styrde hur och av vem hon skulle vårdas. Och det är faktiskt så att om man betalar skatt så betyder det att man har tjänat pengar! Se absolut inte det här som ett politiskt inlägg, se det som ett mänskligt inlägg. Alla dessa barn som drabbas av sjukdomar, som föds med handikapp eller som helt enkelt behöver lite mer stöd, de har möjlighet att få ett bra liv tack vare våra skattepengar. Hon hade faktisk rätt, Mona Sahlin, det borde vara tufft att betala skatt! Det är faktiskt skattepengar som finansierar de stöd som finns att söka för investeringar på landsbygden och det är skattpengar som kommer som barnbidrag. Det är också skattepengar som betalar lärare, sjuksköterskor, hemtjänst och en massa andra funktioner som vi har så stor nytta av genom livet. Det är också skattpengar som hjälper fattiga i andra länder att leva något bättre och det är skattepengar som används för att försöka minska antalet barn som dör av svält och fattigdom. Var sjätte barn som föds i Afrika lever inte till sin fem-årsdag. Det betyder att i en förskolegrupp med 18 barn skulle 3 dö innan de hinner börja skolan... Tänk på det, nästa gång ni sitter framför skattedeklarationen så känns det kanske lite lättare :-) En dag till får ni stå ut med mig och mitt ”Filipstad luktar godast”!