Under första halvan av 90-talet var jag
ett troget Sunne IK-fan, medlem i supporterklubben och ständig deltagare i hejarklacken. Jag kunde alla ramsor utantill och skrålade med i dem för full hals samtidigt som jag klappade händerna ömma. ”Vi är Sunne-fans allihopa!”, ”Andra sida är ni klara? Jajamensan, fattas bara!” eller ”Jon, Jon vår kanon är så cool i anfallszon!”. På onsdagar var det after hockey på Hotell Selma Lagerlöf. Min arbetskamrat från Life Center och jag hängde även med på bussresor som gick till SIK:s bortamatcher mot lag som IK Viking i Hagfors, Arvika HC och Karlskoga HC. Känslorna var heta, mycket på grund av att det typ alltid var derby eftersom lagen bodde så nära varandra. Allra hetast var det när Sunne mötte Grums IK eller IFK Munkfors och ibland blev man nästan ovän med någon för att man hejade på ”fel” lag. Vi hade dock som policy att
alltid uppträda så sportsligt som möjligt. Var det någon som gick över gränsen så fick denne sig ett snack med klackens ledare efteråt.
Bussresorna var ett äventyr i sig. Mest minns jag nog incidenten när bussen stannade vid Annefors för en kisspaus. En av resenärerna tog lite längre tid på sig än övriga, men det märkte ingen. Bussen drog vidare till Klingevi ishall i Munkfors och först när vi var framme insåg vi att vi var en man kort. Som tur var gick trafiken tät över höjden, så han fick lift med några andra som skulle se matchen. En annan gång var vi i Ängevi ishall i Forshaga och
fick bananer kastade mot oss från deras hejarklack. Eftersom de var yngre än oss, så gav vi igen genom att skandera ”Ge dem ett dagis!”. Där fick de sig! När vi skulle åka hem kom de efter och bombade bussen med råa ägg. Det var mindre kul, men oftast hade vi jätterolig.
Mina vänner visste att jag älskade SIK och på min möhippa fick jag en
matchtröja med spelarnas autografer. Så plötsligt, för några år sedan, tröttnade jag på ishockey. Delvis berodde det nog på att jag inte kände så många i laget längre och att det var för långt till bortamatcherna. Jag tyckte också att attityden var alldeles för hård, spelet för rått och att det skreks och svors alldeles för mycket. Vet inte riktigt om det var hockeyn eller jag som förändrades, men
jag tappade i alla fall hockeyintresset och slutade gå på matcherna. I framtiden skulle jag bara vistas i Helmia Arena vid allmänhetens åkning.
Nu har
min son börjat på Tre kronors hockeyskola. Det var faktiskt min gamla SIK-idol och numera granne som hjälpte oss att fixa till hans klubba. Han förklarade för maken hur klubban skulle hållas för att man skulle få rätt känsla i skotten. Jag hoppades i hemlighet att han inte alls skulle få rätt känsla utan tycka att det var tråkigt och sluta med hockey om ett par år. Nåja, eftersom jag ju ändå är intresserad av grabbens aktiviteter, så blev jag motvilligt med till ishallen. Vi fick veta att han troligen ska spela match längre fram i vinter. Åh, vad roligt det ska bli att se min lilla älskling spela hockey. Jag längtar redan! ”
Forza Sunne, olé olé ole´!!!”
Under första halvan av 90-talet var jag ett troget Sunne IK-fan, medlem i supporterklubben och ständig deltagare i hejarklacken. Jag kunde alla ramsor utantill och skrålade med i dem för full hals samtidigt som jag klappade händerna ömma. ”Vi är Sunne-fans allihopa!”, ”Andra sida är ni klara? Jajamensan, fattas bara!” eller ”Jon, Jon vår kanon är så cool i anfallszon!”. På onsdagar var det after hockey på Hotell Selma Lagerlöf. Min arbetskamrat från Life Center och jag hängde även med på bussresor som gick till SIK:s bortamatcher mot lag som IK Viking i Hagfors, Arvika HC och Karlskoga HC. Känslorna var heta, mycket på grund av att det typ alltid var derby eftersom lagen bodde så nära varandra. Allra hetast var det när Sunne mötte Grums IK eller IFK Munkfors och ibland blev man nästan ovän med någon för att man hejade på ”fel” lag. Vi hade dock som policy att alltid uppträda så sportsligt som möjligt. Var det någon som gick över gränsen så fick denne sig ett snack med klackens ledare efteråt.
Bussresorna var ett äventyr i sig. Mest minns jag nog incidenten när bussen stannade vid Annefors för en kisspaus. En av resenärerna tog lite längre tid på sig än övriga, men det märkte ingen. Bussen drog vidare till Klingevi ishall i Munkfors och först när vi var framme insåg vi att vi var en man kort. Som tur var gick trafiken tät över höjden, så han fick lift med några andra som skulle se matchen. En annan gång var vi i Ängevi ishall i Forshaga och fick bananer kastade mot oss från deras hejarklack. Eftersom de var yngre än oss, så gav vi igen genom att skandera ”Ge dem ett dagis!”. Där fick de sig! När vi skulle åka hem kom de efter och bombade bussen med råa ägg. Det var mindre kul, men oftast hade vi jätterolig.
Mina vänner visste att jag älskade SIK och på min möhippa fick jag en matchtröja med spelarnas autografer. Så plötsligt, för några år sedan, tröttnade jag på ishockey. Delvis berodde det nog på att jag inte kände så många i laget längre och att det var för långt till bortamatcherna. Jag tyckte också att attityden var alldeles för hård, spelet för rått och att det skreks och svors alldeles för mycket. Vet inte riktigt om det var hockeyn eller jag som förändrades, men jag tappade i alla fall hockeyintresset och slutade gå på matcherna. I framtiden skulle jag bara vistas i Helmia Arena vid allmänhetens åkning.
Nu har min son börjat på Tre kronors hockeyskola. Det var faktiskt min gamla SIK-idol och numera granne som hjälpte oss att fixa till hans klubba. Han förklarade för maken hur klubban skulle hållas för att man skulle få rätt känsla i skotten. Jag hoppades i hemlighet att han inte alls skulle få rätt känsla utan tycka att det var tråkigt och sluta med hockey om ett par år. Nåja, eftersom jag ju ändå är intresserad av grabbens aktiviteter, så blev jag motvilligt med till ishallen. Vi fick veta att han troligen ska spela match längre fram i vinter. Åh, vad roligt det ska bli att se min lilla älskling spela hockey. Jag längtar redan! ”Forza Sunne, olé olé ole´!!!”
Kommentarer