Gemenskap i individualismens land
Det är kul att skapa tillsammans med andra. Den bästa gemenskapen blir till när man gör något tillsammans med ett gemensamt mål för ögat. Jag har hela mitt liv verkat tillsammans med andra, men ofta har jag haft min egen roll och uppgift där jag har blivit given stor frihet.
Jag är privilegierad som har fått och får vara omgiven av människor som är trygga i sig själva och utan behov av att positionera sig eller kontrollera andra. Då skapas det en kreativ och generös atmosfär och varje person får vara stark och svag samtidigt och sen hjälps vi åt.
Ett exempel som tydligt visar att vi inte riktigt accepterar människors olikheter är den evinnerliga “rättvisan” angående disken på många svenska arbetsplatser. En tidigare kollega jag hade var en sann tjänare - alltid hjälpsam. Varje gång vi fick några tekniska problem ställde han upp. Alltid var det han som fixade skrivaren eller modemet. Men han var också virrig ibland, gick i sina egna tankar och glömde att göra sin disk efter lunchen. Då blev det genast ett väldigt klagande och lyft på ögonbrynen. Varför? Tar det inte mindre energi att bara diska för honom? Kanske av tacksamhet för allt annat han gör för gemenskapen. På vår arbetsplats var denna “rättvisan” förödande för en god och generös atmosfär.
En annan faktor som måste till för att få till en atmosfär där olikheter blir en styrka och inte blir något man retar sig på, är att ha en vision och ett mål som bygger på gemensamma värderingar och som ständigt hålls levande för alla. Men det är inte lätt och kräver ödmjuka, duktiga ledare och tydlig, inlyssnande kommunikation. Tydlighet i kommunikationen och inte minst en bra struktur på kommunikationen är något jag personligen är sämre på och försöker jobba med.
Min erfarenhet är att den här sortens gemenskap är lättare att få till i den ideella sektorn än i företagsamheten, men jag vill inte att det ska vara så och har under det gångna året tagit en företagsutbildning om att bygga företag runt det man brinner för och tycker är viktigt. Mycket intressant.
Jag har helt sen barnsben velat förändra världen, göra skillnad, förmedla hopp. Ja, det går nästan inte en dag utan att jag reflekterar över varför jag finns till och varför just på denna plats och i denna tid. Vad sprider jag för atmosfär i mötet med nya människor. Vågar de vara sig själva? Känner de sig trygga och uppskattade?
När vi jobbade med barn med funktionsnedsättningar i Centralasien var det hopp vi ville förmedla. Dessa barn var bortgömda och endast sedda på som en börda av samhället. Dag efter dag gick Lukas och jag längs stans gator och tränade barnen i att orientera sig med vit käpp – hjälpa dem till första steg mot självständighet. Ett barn i taget. Att se hur inställningen hos myndighetspersoner och allmänheten år för år ändrades och de nu kunde se barnens förmågor och resurser trots olika funktionsnedsättningar.
En annan del av vårt arbete var att skapa integrerande skolklasser på stans lokala skolor för barn med fysiska funktionshinder som till exempel CP och polio. Vanligtvis blev barnen skickade hemifrån till internat långt borta från sina familjer redan vid 6 års ålder.
Att ge framtidstro och hopp var vår önskan. Inte visste vi att vårt lilla arbete i en ”obetydlig” stad i västra delen av landet skulle få regeringen i huvudstan Tashkent att ändra grundlagen, och ge alla funktionshindrade barn rätt till skolgång på sin egen hemort. Tydligen går det att förändra världen en person i taget och det faktum är till stor hjälp för en drömmare som mig att hålla fötterna på jorden och leva i nuet.
Jag var länge aktiv i Svensk Forms styrelse i Örebro Län och vi arrangerade många roliga saker tillsammans bland annat utställningar i form och hantverk, kurser och föreläsningar. Vår ordförande där, Jonas Linder, var en ledare som inte delade upp människor i elit och amatör, men uppmuntrade allas skapande. Jag är också styrelseledamot i tre föreningar som jobbar med olika sorters samhällsengagemang eller socialt företagande och även där finns en ödmjukhet och respekt för varje individs förmåga och en tro på varje persons betydelse i helheten. Jag älskar det. Det ger mig så mycket glädje och energi.
Om några dagar fyller jag 50 år och jag känner att det finns så mycket mer att hinna med - så många utmaningar. Ett av Sveriges största hälsoproblem sägs vara ensamhet. Det känns som att det går att motverka om vi hjälps åt. Känslan av att inte vara behövd och inte vara del av ett meningsfullt sammanhang ger hopplöshet och onödigt lidande.
Jag längtar efter att skapa en mötesplats för gemenskap, kreativitet, generositet och företagsamhet i Sunne. Det har jag gjort ett tag, men det verkar inte vara dags än. Så i mellantiden fortsätter jag att arbeta med mina åtaganden och mitt företag och strävar efter att förändra världen en individ i taget.
Vi hörs :)
Jeanette Engqvist
Jag är privilegierad som har fått och får vara omgiven av människor som är trygga i sig själva och utan behov av att positionera sig eller kontrollera andra. Då skapas det en kreativ och generös atmosfär och varje person får vara stark och svag samtidigt och sen hjälps vi åt.
 |
Var lite generös – världen är ändå inte rättvis ;).
Diska din kollegas disk med ett glatt hjärta.
|
Ett exempel som tydligt visar att vi inte riktigt accepterar människors olikheter är den evinnerliga “rättvisan” angående disken på många svenska arbetsplatser. En tidigare kollega jag hade var en sann tjänare - alltid hjälpsam. Varje gång vi fick några tekniska problem ställde han upp. Alltid var det han som fixade skrivaren eller modemet. Men han var också virrig ibland, gick i sina egna tankar och glömde att göra sin disk efter lunchen. Då blev det genast ett väldigt klagande och lyft på ögonbrynen. Varför? Tar det inte mindre energi att bara diska för honom? Kanske av tacksamhet för allt annat han gör för gemenskapen. På vår arbetsplats var denna “rättvisan” förödande för en god och generös atmosfär.
En annan faktor som måste till för att få till en atmosfär där olikheter blir en styrka och inte blir något man retar sig på, är att ha en vision och ett mål som bygger på gemensamma värderingar och som ständigt hålls levande för alla. Men det är inte lätt och kräver ödmjuka, duktiga ledare och tydlig, inlyssnande kommunikation. Tydlighet i kommunikationen och inte minst en bra struktur på kommunikationen är något jag personligen är sämre på och försöker jobba med.
Min erfarenhet är att den här sortens gemenskap är lättare att få till i den ideella sektorn än i företagsamheten, men jag vill inte att det ska vara så och har under det gångna året tagit en företagsutbildning om att bygga företag runt det man brinner för och tycker är viktigt. Mycket intressant.
Jag har helt sen barnsben velat förändra världen, göra skillnad, förmedla hopp. Ja, det går nästan inte en dag utan att jag reflekterar över varför jag finns till och varför just på denna plats och i denna tid. Vad sprider jag för atmosfär i mötet med nya människor. Vågar de vara sig själva? Känner de sig trygga och uppskattade?
 |
Integrationsklasser i den lokala skolan gör att barnen kan
fortsätta bo med sina familjer.
|
När vi jobbade med barn med funktionsnedsättningar i Centralasien var det hopp vi ville förmedla. Dessa barn var bortgömda och endast sedda på som en börda av samhället. Dag efter dag gick Lukas och jag längs stans gator och tränade barnen i att orientera sig med vit käpp – hjälpa dem till första steg mot självständighet. Ett barn i taget. Att se hur inställningen hos myndighetspersoner och allmänheten år för år ändrades och de nu kunde se barnens förmågor och resurser trots olika funktionsnedsättningar.
En annan del av vårt arbete var att skapa integrerande skolklasser på stans lokala skolor för barn med fysiska funktionshinder som till exempel CP och polio. Vanligtvis blev barnen skickade hemifrån till internat långt borta från sina familjer redan vid 6 års ålder.
Att ge framtidstro och hopp var vår önskan. Inte visste vi att vårt lilla arbete i en ”obetydlig” stad i västra delen av landet skulle få regeringen i huvudstan Tashkent att ändra grundlagen, och ge alla funktionshindrade barn rätt till skolgång på sin egen hemort. Tydligen går det att förändra världen en person i taget och det faktum är till stor hjälp för en drömmare som mig att hålla fötterna på jorden och leva i nuet.
 |
Göra stjärnor av vackra papper hos bokbindare Lena Hällzon.
Ett av många arrangemang gjort i Svensk Form Örebros regi.
|
Jag var länge aktiv i Svensk Forms styrelse i Örebro Län och vi arrangerade många roliga saker tillsammans bland annat utställningar i form och hantverk, kurser och föreläsningar. Vår ordförande där, Jonas Linder, var en ledare som inte delade upp människor i elit och amatör, men uppmuntrade allas skapande. Jag är också styrelseledamot i tre föreningar som jobbar med olika sorters samhällsengagemang eller socialt företagande och även där finns en ödmjukhet och respekt för varje individs förmåga och en tro på varje persons betydelse i helheten. Jag älskar det. Det ger mig så mycket glädje och energi.
Om några dagar fyller jag 50 år och jag känner att det finns så mycket mer att hinna med - så många utmaningar. Ett av Sveriges största hälsoproblem sägs vara ensamhet. Det känns som att det går att motverka om vi hjälps åt. Känslan av att inte vara behövd och inte vara del av ett meningsfullt sammanhang ger hopplöshet och onödigt lidande.
Jag längtar efter att skapa en mötesplats för gemenskap, kreativitet, generositet och företagsamhet i Sunne. Det har jag gjort ett tag, men det verkar inte vara dags än. Så i mellantiden fortsätter jag att arbeta med mina åtaganden och mitt företag och strävar efter att förändra världen en individ i taget.
Vi hörs :)
Jeanette Engqvist
Kommentarer