Privilegiet att sjunga på begravningar
Det är en stor del av mitt liv men jag har vant mig vid att ALDRIG prata om det; BEGRAVNINGAR.
Upplever ofta att människor blir obekväma av att prata om detta, vilket har begränsat mig. Är därför glad att kunna dela upplevelserna och samtalen om de begravningar jag får uppleva med min man Johan Birgersson. Som också ofta sjunger på begravningar och även gör jättefina borgerliga akter som officiant.
Har alltid känt mig priviligerad att få sjunga på begravningar, en otroligt fin uppgift. Jag får skänka de anhöriga lite tröst och själv få en stund av stillhet och eftertänksamhet. Även fast det kan låta futtigt att ha sjungit två till tre sånger på en hel dag har jag med tiden lärt mig att se betydelsen av dessa två till tre sånger. Musiken och texterna är en viktig del av sorgearbetet och när dagen är slut känner jag att jag gjort något bra av dagen.
Ett varierande jobb när det gäller musikval måste jag säga, har sjungit allt från Fantomen på operan och Guldet blev till sand till klassiska Solveigs sang eller Time to say goodbye till diverse filmmusik och poplåtar.
Det ger mig som sångerska en större utmaning, roligare variation på jobbet och utrymme till mer personliga begravningar. Kan ibland tycka att vissa sångval verkar lite konstiga innan, men väl på plats får man förklaringen att det är starkt förknippat med den avlidne till exempel och det kunde inte bli finare för just denna stund.
Det har hänt mycket på 20 år … då det så gott som var standard med Där rosor aldrig dör och Jag har hört om en stad ovan molnen. Jag som är uppväxt med mamma Marita som flitigt sjungit dessa sånger på begravningar i Fryksdalen, har vaknat många lördagsmorgnar till ljudet av mammas röst:
- Till en stad jag är på vandring, synden där …
Det har gett mig ett lugn och en trygghet till att själv kunna prestera i dessa situationer. Tack kära mamma!
Många frågar om det inte är svårt att sjunga vid dessa tillfällen. Och visst är det det många gånger. Speciellt när man är en gråtmild person som jag. Gråter typ när jag ser på Bonde söker fru. Och jag har fått inse att om det handlar om tillställningar där mina nära anhöriga är involverade är det svårt att förbereda sig på känslorna som alltid kommer i stunden. Så där måste jag lära mig att se mina begränsningar.
En begravning där jag inte har någon personlig relation med den avlidne kan jag lättare bli trygg i kontakten med kistan och hitta ett lugn i att sjunga för personen i fråga. Och då koppla bort alla gråtande personer i bänkarna.
Har mött många olika livshistorier genom åren, många tragiska och sorgliga livsöden. Men också många fina och upplyftande berättelser. Sjöng på en äldre kvinnas begravning för några år sedan, kvinnan hade varit en aktiv gymnastikfröken och hon hade nyligen fyllt 100 år. Då kändes det så rätt med Gabriellas sång som slutar med orden: Jag vill känna att jag levt mitt liv.
Begravningar är mitt i sorgen och bedrövelsen något otroligt varmt och fint. Alla nära och kära samlas för att ge varandra stöd och framförallt tid till att lyssna på varandra i denna annars väldigt stressade värld. Ingen som ska upp med mobilen och ta kort eller läsa sms utan alla får en stund i ro och reflektion.
Måste passa på att tacka alla fantastiska präster och officianter, som är otroligt duktiga på att beskriva och möta olika människor i sorgen. Tack för era fina berättelser och ord som låter mig komma den avlidne lite närmare i tanken och känslan. Ni gör ett suveränt arbete!
/Charlotta
Upplever ofta att människor blir obekväma av att prata om detta, vilket har begränsat mig. Är därför glad att kunna dela upplevelserna och samtalen om de begravningar jag får uppleva med min man Johan Birgersson. Som också ofta sjunger på begravningar och även gör jättefina borgerliga akter som officiant.
 |
| Johan och Eric är ute och går en regnig sommardag 2015. Foto: Martin Hugne |
Har alltid känt mig priviligerad att få sjunga på begravningar, en otroligt fin uppgift. Jag får skänka de anhöriga lite tröst och själv få en stund av stillhet och eftertänksamhet. Även fast det kan låta futtigt att ha sjungit två till tre sånger på en hel dag har jag med tiden lärt mig att se betydelsen av dessa två till tre sånger. Musiken och texterna är en viktig del av sorgearbetet och när dagen är slut känner jag att jag gjort något bra av dagen.
 |
| På läktaren i Stillhetens kapell på Rud. Denna begravning genomsyrades av jazzlåtar |
Ett varierande jobb när det gäller musikval måste jag säga, har sjungit allt från Fantomen på operan och Guldet blev till sand till klassiska Solveigs sang eller Time to say goodbye till diverse filmmusik och poplåtar.
Det ger mig som sångerska en större utmaning, roligare variation på jobbet och utrymme till mer personliga begravningar. Kan ibland tycka att vissa sångval verkar lite konstiga innan, men väl på plats får man förklaringen att det är starkt förknippat med den avlidne till exempel och det kunde inte bli finare för just denna stund.
Det har hänt mycket på 20 år … då det så gott som var standard med Där rosor aldrig dör och Jag har hört om en stad ovan molnen. Jag som är uppväxt med mamma Marita som flitigt sjungit dessa sånger på begravningar i Fryksdalen, har vaknat många lördagsmorgnar till ljudet av mammas röst:
- Till en stad jag är på vandring, synden där …
Det har gett mig ett lugn och en trygghet till att själv kunna prestera i dessa situationer. Tack kära mamma!
 |
| För någon vecka sedan tappade jag rösten helt och fick proffshjälp av mamma, som sjöng och jag fick spela piano till i Lysvik på begravning |
Många frågar om det inte är svårt att sjunga vid dessa tillfällen. Och visst är det det många gånger. Speciellt när man är en gråtmild person som jag. Gråter typ när jag ser på Bonde söker fru. Och jag har fått inse att om det handlar om tillställningar där mina nära anhöriga är involverade är det svårt att förbereda sig på känslorna som alltid kommer i stunden. Så där måste jag lära mig att se mina begränsningar.
 |
| Som sångerska på begravningar har Charlotta mött många olika livshistorier genom åren. Många tragiska och sorgliga livsöden, men också många fina och upplyftande berättelser |
En begravning där jag inte har någon personlig relation med den avlidne kan jag lättare bli trygg i kontakten med kistan och hitta ett lugn i att sjunga för personen i fråga. Och då koppla bort alla gråtande personer i bänkarna.
Har mött många olika livshistorier genom åren, många tragiska och sorgliga livsöden. Men också många fina och upplyftande berättelser. Sjöng på en äldre kvinnas begravning för några år sedan, kvinnan hade varit en aktiv gymnastikfröken och hon hade nyligen fyllt 100 år. Då kändes det så rätt med Gabriellas sång som slutar med orden: Jag vill känna att jag levt mitt liv.
Begravningar är mitt i sorgen och bedrövelsen något otroligt varmt och fint. Alla nära och kära samlas för att ge varandra stöd och framförallt tid till att lyssna på varandra i denna annars väldigt stressade värld. Ingen som ska upp med mobilen och ta kort eller läsa sms utan alla får en stund i ro och reflektion.
Måste passa på att tacka alla fantastiska präster och officianter, som är otroligt duktiga på att beskriva och möta olika människor i sorgen. Tack för era fina berättelser och ord som låter mig komma den avlidne lite närmare i tanken och känslan. Ni gör ett suveränt arbete!
 |
| Jag vet att dom som har lämnat oss har förstått av vi är, liksom fladdrande lågor så länge vi är här. Ur låten Koppången av Py Bäckman och P-E Moreaus |
 |
| En ängel flög förbi mot himmelen så fri men hon lämnade sitt leende på vår jord. Ur låten Kärleken är med Jill Johnson |
/Charlotta
Kommentarer
Det var alltid så tryggt att ha er solister med när jag jobbade på begravningsbyrån, många fantastiska möten och avsked som vi fick vara med om! Tack för allt!