Att överleva en vår
Det är vanligt det där, inte gilla vintern. Att inte tycka om mörkret och kylan. Det känns svenskt det där, att lägga livet lite på hyllan de mörka årstiderna.
Sen kommer ljuset och värmen, det börjar spira i människors sinnen och kroppar. Det ska plötsligt göras och les. Det ska picknickas och skålas och faras runt och hälsas på. Det ska glömmas att halva året levts i jämmer och leda.
Jag har aldrig förstått det hela. Att leva bara halva året, vilket slöseri, och hur kan man inte tycka om den ro som mörkret skänker. När första snön faller blir jag ett barn. Jag blir som när jag betraktar Fryken. Lycklig, och otålig för att jag inte får så att det räcker.
Att titta är inte tillräckligt. Jag går upp i skogen för att lägga mig på rygg i snön och titta på himlen. Snön formar sig runt min kropp . Det är så obeskrivligt omfamnande och jag blir rädd för att somna och aldrig vakna mer. Fastfrusen och leende. Snön gör min själ glasklar. Plötsligt är den ren från tankar och minnen som har en annan färg än vit. Inget annat än vitt får plats. För en stund är det vitt, klart, rent och gnistrande inuti mig. Jag tar upp lite snö och gnuggar den i ansiktet. Det biter. Det är ljuvligt. Det blir rött.
Nu må det vara så, att jag lider av en motsatt åkomma. Våren och ljusets fobi. Om än för en kortare stund. Blottlagd och skändad av ljusets brutalitet står jag bredvid vårens alla hejaropare. Leende fånar springer förbi mig i flock. Bort mot ljuset. Deras händer är utsträckta, blicken är desperat. Jag faller nästan. Ingen ser mig, våren är här! Ja, men ge mig bara en sekund att vänja mig.
Och nu skulle jag kunna välja att citera en väldigt populär dikt av Karin Boye.
Men, något har hänt efter snart två vintrar på landet. Jag börjar sakta att förstå dessa dårar. Aldrig kommer jag att bli som dem. Fortsatt smärtar våren en stund. Men vintern och mörkret här är annorlunda än i storstaden. Avstånden växer. Mörkret tar ännu större plats. Här finns inte samma mötesplatser att samlas runt efter skymning. Jag saknar att ses på puben runt levande ljus, med kalla händer och ljummen öl. Att vandra in i gemenskapen då mörkret faller på. Måhända är det få människor på gatorna, men överallt lyser det från fönstren. Jag tittar in och ser hur människor samtalar med varandra. Det gör mig varm...och att bo landet har tydligen gjort mig till en (dåraktig) storstadsromantiker.
Så detta år ska jag försiktigt sträcka upp händerna mot våren. Välkomna den försiktigt, inte ducka för den och resa mig upp först när sommaren kommer. Det får blir något där emellan. Kanske i en stol med kaffe i solen på gräset. Eller med ett glas sprit på toppen av ett höghus. Jag vill, som vanligt, ha båda alternativen. Och det får jag.
/Lisa
Sen kommer ljuset och värmen, det börjar spira i människors sinnen och kroppar. Det ska plötsligt göras och les. Det ska picknickas och skålas och faras runt och hälsas på. Det ska glömmas att halva året levts i jämmer och leda.
Jag har aldrig förstått det hela. Att leva bara halva året, vilket slöseri, och hur kan man inte tycka om den ro som mörkret skänker. När första snön faller blir jag ett barn. Jag blir som när jag betraktar Fryken. Lycklig, och otålig för att jag inte får så att det räcker.
Att titta är inte tillräckligt. Jag går upp i skogen för att lägga mig på rygg i snön och titta på himlen. Snön formar sig runt min kropp . Det är så obeskrivligt omfamnande och jag blir rädd för att somna och aldrig vakna mer. Fastfrusen och leende. Snön gör min själ glasklar. Plötsligt är den ren från tankar och minnen som har en annan färg än vit. Inget annat än vitt får plats. För en stund är det vitt, klart, rent och gnistrande inuti mig. Jag tar upp lite snö och gnuggar den i ansiktet. Det biter. Det är ljuvligt. Det blir rött.
Nu må det vara så, att jag lider av en motsatt åkomma. Våren och ljusets fobi. Om än för en kortare stund. Blottlagd och skändad av ljusets brutalitet står jag bredvid vårens alla hejaropare. Leende fånar springer förbi mig i flock. Bort mot ljuset. Deras händer är utsträckta, blicken är desperat. Jag faller nästan. Ingen ser mig, våren är här! Ja, men ge mig bara en sekund att vänja mig.
Och nu skulle jag kunna välja att citera en väldigt populär dikt av Karin Boye.
Men, något har hänt efter snart två vintrar på landet. Jag börjar sakta att förstå dessa dårar. Aldrig kommer jag att bli som dem. Fortsatt smärtar våren en stund. Men vintern och mörkret här är annorlunda än i storstaden. Avstånden växer. Mörkret tar ännu större plats. Här finns inte samma mötesplatser att samlas runt efter skymning. Jag saknar att ses på puben runt levande ljus, med kalla händer och ljummen öl. Att vandra in i gemenskapen då mörkret faller på. Måhända är det få människor på gatorna, men överallt lyser det från fönstren. Jag tittar in och ser hur människor samtalar med varandra. Det gör mig varm...och att bo landet har tydligen gjort mig till en (dåraktig) storstadsromantiker.
Så detta år ska jag försiktigt sträcka upp händerna mot våren. Välkomna den försiktigt, inte ducka för den och resa mig upp först när sommaren kommer. Det får blir något där emellan. Kanske i en stol med kaffe i solen på gräset. Eller med ett glas sprit på toppen av ett höghus. Jag vill, som vanligt, ha båda alternativen. Och det får jag.
/Lisa
Kommentarer