Vattenkraft

När jag var liten var Fryken magi. Jag hade aldrig sett något liknande. Den låg där, mörk och vacker i sin djupa dal. Oändlig. Mystisk. Oövervinnelig. Vad doldes där under ytan. Hur mycket som helst kunde få plats i det största djupet som rymdes i min världsbild. Där fanns åtminstone ett mycket stort sjöodjur, märkliga fiskar med prickar på och skatter av guld.

Spegelbilder i vattnet

Som vuxen är Fryken av det slag att det smärtar att beskåda. Vid betraktande väcks, förutom en direkt påminnelse om livets förgänglighet, nämligen en samtidig otillfredsställelse över att inte vara tillräckligt nära. Jag vill ha mer. Jag vill vara där, deltaga, känna - i vattnet, på ön, i båten med handen i vattnet. När jag varje morgon åker längs med sjön en kort sträcka förvrids min nacke då jag försöker att betrakta den tillräckligt länge genom bilrutan för att återigen andas in den i mitt system, i mitt blod - befästa den i minnet för att kunna plocka fram vid minsta tvivel. När jag sedan kastar mig i den på sommaren fylls jag av välbehag och ödmjukhet. Dess klarhet och kyla får mig att byta bort tanke mot livfullhet. Vilken ära att få tillåtelse att komma någon så nära.

Stor dragningskraft

Vatten har alltid haft en stor dragningskraft på mig. Det var den första sport jag utövade, simning. Tyvärr blev ett skört barn som jag helt knäckt av att ha förlorat sin första simtävling. Mina simglasögon halkade ner i ansiktet och jag tappade ledningen. Sen blev det ingen mer simning, trots mammas försök till uppmuntran. Jag ville inte upp på hästen igen. Men jag har återvänt till rörelse i vatten vid olika perioder i mitt liv. När tankarna rusar och kroppen är känslig för hårdhet, då finns vattnet där för att lyfta bort delar av det som plågar dig. Kroppen får uppleva lätthet och lurar själen att känna detsamma. När du stiger upp ur vattnet har du lämnat tyngden bland vågorna.

Stanna upp och släppa in kraften

I Sunne finns ingen simhall. Kanske finns det en snart. Vad vet jag. Kanske vill en oligark etablera Fryksdalens första utomhussimbassäng. Inget vet jag, men hoppas får man. Hursomhelst så har jag lyckan att få simma i en pool ibland. På vardagskvällar är det stilla. Jag försöker flyta på rygg och låtsas att jag svävar. Tittar upp mot det höga taket. Vattnet är mjukt mot min hud. Jag lyfts uppåt. Alla tankar har tystnat - det är effekten av vatten. Att få bli buren av något större än människan. Jag känner hur vördnaden skapar stillhet i mig. Det finns bärhjälp att få, i jordens element, och i vår gemensamma upplevelse av att vara människa. Man måste bara stanna upp och släppa in kraften.

/Lisa Irvall