Drömmen om dalen
Fryken. Fryksdalen. Känn på namnet. Så vackert det är.
Fryken, som nästan rimmar på fröken, som kanske bär en fräken (eller två).
Jag heter Lisa Irvall och jag bor i Fryksdalen. Just den där sista meningen har jag velat säga sedan jag som liten tös satt med näsan tryckt mot bilrutan på väg upp mot släktingarna i Finnskogen. Där ska jag ha ett hus en dag. En liten flickas drömmar.
Sen glömde jag bort vad allt med hus på landet betydde, drog till olika hörn och storstäder i världen. Länge var jag borta, mycket länge. På olika platser. Liknande en nomad.
Nu är jag tillbaka. Den lilla flickan har inte ännu förstått att hon är på väg att få det hon önskar. Men när hon läser att Fryksdalingarna, dem är vandringsfolk, då förstår hon bättre. Hon känner plötsligt igen sig och tänker, kanske slutar resan här.
Mina somrar som liten spenderade jag ofta i norra Värmland. Bland mörka tjärn och täta tallskogar. Roströda myrar som gungade, nyfångade abborrar i plastpåsar, och möss som trillade ner i filkartongen i jordkällaren.
Farmor som serverade våfflor med hjortronsylt till frukost, och gömde kortleken ut ifall prästen bestämde sig för spontanbesök. Jakten på blåbär och lingon. Att följa bäcken, svära över mygg. Vara rädd för att gå vilse.
Ja, visst är det vackert där uppe. Trolskt. Men, landskapet i norr har trots sin trolska uppenbarelse aldrig lyckats omfamna mig, trygga mig. Det var alltid något som skrämde, skänkte en känsla av klaustrofobi. Tallarna som aldrig tog slut, gläntan som aldrig uppenbarade sig, saknaden av vidder, och solen som alltför sällan nådde in.
Jag ville ha öppna leende landskap, med bergen skymtande där bakom. Jag ville ha Frykens djup. Den som aldrig blev riktigt varm, sa pappa. Jag ville ha Fryksdalen.
Jag arbetar som samtalsterapeut och fotograf. Förhoppningsvis blir dessa veckor ett tillfälle att berätta vad jag ser genom linsen, och hur människan i sin tur inspirerar mitt seende.
/Lisa Irvall
Fryken, som nästan rimmar på fröken, som kanske bär en fräken (eller två).
Jag heter Lisa Irvall och jag bor i Fryksdalen. Just den där sista meningen har jag velat säga sedan jag som liten tös satt med näsan tryckt mot bilrutan på väg upp mot släktingarna i Finnskogen. Där ska jag ha ett hus en dag. En liten flickas drömmar.
Sen glömde jag bort vad allt med hus på landet betydde, drog till olika hörn och storstäder i världen. Länge var jag borta, mycket länge. På olika platser. Liknande en nomad.
Nu är jag tillbaka. Den lilla flickan har inte ännu förstått att hon är på väg att få det hon önskar. Men när hon läser att Fryksdalingarna, dem är vandringsfolk, då förstår hon bättre. Hon känner plötsligt igen sig och tänker, kanske slutar resan här.
Mina somrar som liten spenderade jag ofta i norra Värmland. Bland mörka tjärn och täta tallskogar. Roströda myrar som gungade, nyfångade abborrar i plastpåsar, och möss som trillade ner i filkartongen i jordkällaren.
Farmor som serverade våfflor med hjortronsylt till frukost, och gömde kortleken ut ifall prästen bestämde sig för spontanbesök. Jakten på blåbär och lingon. Att följa bäcken, svära över mygg. Vara rädd för att gå vilse.
Ja, visst är det vackert där uppe. Trolskt. Men, landskapet i norr har trots sin trolska uppenbarelse aldrig lyckats omfamna mig, trygga mig. Det var alltid något som skrämde, skänkte en känsla av klaustrofobi. Tallarna som aldrig tog slut, gläntan som aldrig uppenbarade sig, saknaden av vidder, och solen som alltför sällan nådde in.
Jag ville ha öppna leende landskap, med bergen skymtande där bakom. Jag ville ha Frykens djup. Den som aldrig blev riktigt varm, sa pappa. Jag ville ha Fryksdalen.
Jag arbetar som samtalsterapeut och fotograf. Förhoppningsvis blir dessa veckor ett tillfälle att berätta vad jag ser genom linsen, och hur människan i sin tur inspirerar mitt seende.
/Lisa Irvall
Kommentarer