Ett fotografiskt fynd från Munkfors
Jag är kvinna. Jag är fotograf. Jag är en del av de kvinnliga fotografernas historia.
I lördags åkte jag iväg på auktion, i Munkfors. Efter morgonkaffet satte jag mig i bilen och körde på snöiga vägar med ett tydligt mål i sikte. Jag hade tittat på auktionsbilderna på nätet, och fastnat. Den ska jag ha.
En bild på hemsidan visade ett mycket gammalt fotoalbum. Den svarta ryggen var lite trasig. Någon hade slarvigt satt två bitar genomskinlig tejp över ryggen som nödhjälp. Inuti albumet kunde jag ana svartvita porträttbilder på människor i sekelskifteskläder. Vackra stillsamma porträtt. Rak rygg, stadig blick i kameran. En armbåge på en piedestal. Höga kragar. Ett fantastiskt tidsdokument. Vid ett sådant här gyllene tillfälle är Munkfors plötsligt runt hörnet.
Jag satte mig i auktionshallen, tillika folkets hus. Välfyllda rader. Funderade på i vilken ände av alla ting de skulle börja och sluta. Runt mig ligger medelåldern någonstans runt 60 år. Längst bak i lokalen, närmast korv- och kaffeserveringen är ”gubbhyllan” placerad, iallafall enligt auktionsmästaren. Jag vände mig om och sneglade, och jo, där satt en del äldre män uppradade med uppmärksam blick. Kanske helgens bästa underhållning det här. Vad vet jag, Munkfors helgutbud är för mig ännu en gåta.
I rask takt auktioneras Höganäskrukor, serviser, fyndlådor och linnedukar ut. Bord efter bord med saker. Mitt album ligger kvar orört. Jag väntar tålmodigt och hoppas. Huvudvärk. Trocadero. En korv. Budar planlöst på ett gammalt bowlingspel för att få tiden att gå. Förlorar. Timmarna går. Folk börjar gå. Nu!
Auktionshållaren tittar uppgivet på det trasiga albumet och säger ”det där få vi allt lägga till något mer till”. Mitt hopp stiger, inget intresse tror han. Nu bultar mitt hjärta. Albumet stoppas in i en gammal väska. Budandet startar och jag viftar upphetsat med min kundlapp. En femtiolapp bjudet. Plötsligt är någon annan med i leken och budar över mig. Inte ger jag mig. Får både väska och album för 150 kr.
Jag tittar upp från mina fynd och ser kvinnan som budade mot stå precis bredvid mig. Hon ser lite uppjagad ut och undrar om jag budade för albumet eller väskans skull. För albumet säger jag. Hon vill köpa väskan av mig. För 100 kr. Sidoaffären är snabbt avklarad, och jag har fått mitt album för nästan ingenting.
När jag i andakt öppnar fotoalbumet hemma slås jag av att nästan hälften av fotografierna är tagna av kvinnor. Detta i en tid när kvinnor var omyndiga livet ut som gifta, och högre studier inte var på kartan. Fotografiet var på den tiden ännu relativt nytt. Männen hade inte erövrat yrket, och fotografiet hade inte en hög konstnärlig status.
Att fotografera var inte så krångligt, det kunde till och med en kvinna. Så på våra gator i många olika städer i Värmland fanns fotoateljéer där kvinnor arbetade, och bestämde. Deras namn på dörren. Jag föreställer mig tillfredsställelsen i att få bestämma exponeringstid, poser och format alldeles själv, under en tid då rösträtten endast tillföll mannen.
Värmlands Museum hade en utställning med en av fotograferna i mitt album, Anna Ollsson, för några år sedan. Hon tog inte bara porträtt utan fotograferade även staden och dess invånare. Men vilka var de andra kvinnliga fotograferna i mitt album, och hur såg deras liv ut. Fotograf Alma Carlzon t.ex. Hon som först verkade på västkusten och sedan tog sig Karlstad. Hur gick det till, och har vi något gemensamt förutom att vi är fotografer i olika tidsperioder. Jag kan inte sluta undra.
I min fantasi går jag fram på Karlstads gator, på besök i början av 1900-talet, och stannar framför olika fotoateljéer. Ber Alma och Anna att få komma in. Jag vill att de berättar sina historier för mig.
/Lisa
I lördags åkte jag iväg på auktion, i Munkfors. Efter morgonkaffet satte jag mig i bilen och körde på snöiga vägar med ett tydligt mål i sikte. Jag hade tittat på auktionsbilderna på nätet, och fastnat. Den ska jag ha.
En bild på hemsidan visade ett mycket gammalt fotoalbum. Den svarta ryggen var lite trasig. Någon hade slarvigt satt två bitar genomskinlig tejp över ryggen som nödhjälp. Inuti albumet kunde jag ana svartvita porträttbilder på människor i sekelskifteskläder. Vackra stillsamma porträtt. Rak rygg, stadig blick i kameran. En armbåge på en piedestal. Höga kragar. Ett fantastiskt tidsdokument. Vid ett sådant här gyllene tillfälle är Munkfors plötsligt runt hörnet.
Jag satte mig i auktionshallen, tillika folkets hus. Välfyllda rader. Funderade på i vilken ände av alla ting de skulle börja och sluta. Runt mig ligger medelåldern någonstans runt 60 år. Längst bak i lokalen, närmast korv- och kaffeserveringen är ”gubbhyllan” placerad, iallafall enligt auktionsmästaren. Jag vände mig om och sneglade, och jo, där satt en del äldre män uppradade med uppmärksam blick. Kanske helgens bästa underhållning det här. Vad vet jag, Munkfors helgutbud är för mig ännu en gåta.
I rask takt auktioneras Höganäskrukor, serviser, fyndlådor och linnedukar ut. Bord efter bord med saker. Mitt album ligger kvar orört. Jag väntar tålmodigt och hoppas. Huvudvärk. Trocadero. En korv. Budar planlöst på ett gammalt bowlingspel för att få tiden att gå. Förlorar. Timmarna går. Folk börjar gå. Nu!
Auktionshållaren tittar uppgivet på det trasiga albumet och säger ”det där få vi allt lägga till något mer till”. Mitt hopp stiger, inget intresse tror han. Nu bultar mitt hjärta. Albumet stoppas in i en gammal väska. Budandet startar och jag viftar upphetsat med min kundlapp. En femtiolapp bjudet. Plötsligt är någon annan med i leken och budar över mig. Inte ger jag mig. Får både väska och album för 150 kr.
Jag tittar upp från mina fynd och ser kvinnan som budade mot stå precis bredvid mig. Hon ser lite uppjagad ut och undrar om jag budade för albumet eller väskans skull. För albumet säger jag. Hon vill köpa väskan av mig. För 100 kr. Sidoaffären är snabbt avklarad, och jag har fått mitt album för nästan ingenting.
När jag i andakt öppnar fotoalbumet hemma slås jag av att nästan hälften av fotografierna är tagna av kvinnor. Detta i en tid när kvinnor var omyndiga livet ut som gifta, och högre studier inte var på kartan. Fotografiet var på den tiden ännu relativt nytt. Männen hade inte erövrat yrket, och fotografiet hade inte en hög konstnärlig status.
Att fotografera var inte så krångligt, det kunde till och med en kvinna. Så på våra gator i många olika städer i Värmland fanns fotoateljéer där kvinnor arbetade, och bestämde. Deras namn på dörren. Jag föreställer mig tillfredsställelsen i att få bestämma exponeringstid, poser och format alldeles själv, under en tid då rösträtten endast tillföll mannen.
Värmlands Museum hade en utställning med en av fotograferna i mitt album, Anna Ollsson, för några år sedan. Hon tog inte bara porträtt utan fotograferade även staden och dess invånare. Men vilka var de andra kvinnliga fotograferna i mitt album, och hur såg deras liv ut. Fotograf Alma Carlzon t.ex. Hon som först verkade på västkusten och sedan tog sig Karlstad. Hur gick det till, och har vi något gemensamt förutom att vi är fotografer i olika tidsperioder. Jag kan inte sluta undra.
 |
| Anna Ollsson |
I min fantasi går jag fram på Karlstads gator, på besök i början av 1900-talet, och stannar framför olika fotoateljéer. Ber Alma och Anna att få komma in. Jag vill att de berättar sina historier för mig.
/Lisa
Kommentarer