Skogens träd bröts som stickor eller lade sig till ro, hängande på varandra i försåtliga ställningar
Det är förhöst och jag sitter på en stubbe i skogen. Jag brottas med kullfallna träd och har sällskap av en orangeröd motorsåg och min traktor. Tanken är att jag själv skall ta tillvara de enstaka träd som ligger utspridda lite här och där. Där träden har brötat ihop sig och ligger huller om buller skall Mellanskog få hjälpa till med sina maskiner. Där är det farligt att vistas. Ofta vid sådana här kaostillfällen brukar någon gubbe stryka med.
Det var på eftermiddagen den 4 augusti som allt hände på fem minuter. Jag satt vid min dator med haspen på det öppna fönstret och läste min e-post som numera till tre fjärdedelar består av meddelanden som jag inte bett om. Vädret var varmt och vackert och sommarmolnen masade sig makligt fram över himlen.
Plötsligt lossade fönsterhaken av en vindby från öster, ett ovanligt vindhåll, och fönstret slog igen med en smäll. I nästa minut for grenar och löv genom luften och den första kaskaden av vatten svepte fram över uthustaket utanför mitt fönster. Vattnet föll inte, det forsade med vinden som ett moln längs taknocken.
I nästa ögonblick kom åskknallen. Rakt över huvudet som det kändes. Nu faller flaggstången, det var en första tanke, det hade hänt en gång tidigare vid oväder. Och den stora lönnen som står framför huset och som är lika gammal som jag själv är, kommer den att stå pall för detta infernaliska oväder?
Det blev stor förödelse på många håll och det gick snabbt. Det var länge sedan jag känt mej så liten och hjälplös som under den åskstorm som följde. Den var den värsta jag upplevt under mitt nu tämligen långa liv. Oroligt satt jag på verandan och väntade på hustrun som på hemväg från Sunne satt fastlåst i bilen med ett träd liggande över vägen i Rådom.
Solrosorna låg manglade efter marken men repade mod sedan de fått nya pinnar att stödja sig mot. Skogens träd bröts som stickor eller lade sig till ro, hängande på varandra i försåtliga ställningar. Det är vemodigt då sådant händer med de träd som vi vårdat, men det går ingen nöd på oss. Det går att reparera fast det tar några generationer och vi klarade oss alla undan med blotta förskräckelsen och ingen kom till allvarlig kroppslig skada.
Det är vackert där jag sitter på min stubbe. Träden har lagt sig till ro i björnmossa och lingonris. På håll kan jag se några överlevande kantareller som lyser i samma ton som björkens fallna löv. Jag har ställt min kaffekopp tillrätta i mossan och rör ner en sockerbit med en torr kvist. Jag har glömt skeden hemma.
Jag är svettig och varm men min arbetsdag skall inte bli lång.
Handlaget sitter i.
Hela mitt vuxna liv har jag gått mellan skrivbordet och skogen och konditionen är fortfarande hygglig. Då jag sitter där bland mina rotvältor tänker jag på nytt på den överväldigande tanke som slog mej under ovädret den 4 augusti.
Trots att vi styr och ställer och planerar är det bra att naturen då och då påminner oss om vem som bestämmer i slutändan. /Matts Nilsson
Det var på eftermiddagen den 4 augusti som allt hände på fem minuter. Jag satt vid min dator med haspen på det öppna fönstret och läste min e-post som numera till tre fjärdedelar består av meddelanden som jag inte bett om. Vädret var varmt och vackert och sommarmolnen masade sig makligt fram över himlen.
Plötsligt lossade fönsterhaken av en vindby från öster, ett ovanligt vindhåll, och fönstret slog igen med en smäll. I nästa minut for grenar och löv genom luften och den första kaskaden av vatten svepte fram över uthustaket utanför mitt fönster. Vattnet föll inte, det forsade med vinden som ett moln längs taknocken.
I nästa ögonblick kom åskknallen. Rakt över huvudet som det kändes. Nu faller flaggstången, det var en första tanke, det hade hänt en gång tidigare vid oväder. Och den stora lönnen som står framför huset och som är lika gammal som jag själv är, kommer den att stå pall för detta infernaliska oväder?
Det blev stor förödelse på många håll och det gick snabbt. Det var länge sedan jag känt mej så liten och hjälplös som under den åskstorm som följde. Den var den värsta jag upplevt under mitt nu tämligen långa liv. Oroligt satt jag på verandan och väntade på hustrun som på hemväg från Sunne satt fastlåst i bilen med ett träd liggande över vägen i Rådom.
Solrosorna låg manglade efter marken men repade mod sedan de fått nya pinnar att stödja sig mot. Skogens träd bröts som stickor eller lade sig till ro, hängande på varandra i försåtliga ställningar. Det är vemodigt då sådant händer med de träd som vi vårdat, men det går ingen nöd på oss. Det går att reparera fast det tar några generationer och vi klarade oss alla undan med blotta förskräckelsen och ingen kom till allvarlig kroppslig skada.
Det är vackert där jag sitter på min stubbe. Träden har lagt sig till ro i björnmossa och lingonris. På håll kan jag se några överlevande kantareller som lyser i samma ton som björkens fallna löv. Jag har ställt min kaffekopp tillrätta i mossan och rör ner en sockerbit med en torr kvist. Jag har glömt skeden hemma.
Jag är svettig och varm men min arbetsdag skall inte bli lång.
Handlaget sitter i.
Hela mitt vuxna liv har jag gått mellan skrivbordet och skogen och konditionen är fortfarande hygglig. Då jag sitter där bland mina rotvältor tänker jag på nytt på den överväldigande tanke som slog mej under ovädret den 4 augusti.
Trots att vi styr och ställer och planerar är det bra att naturen då och då påminner oss om vem som bestämmer i slutändan. /Matts Nilsson
Kommentarer