fredag 19 september 2014

Värmländsk identitet

Jag känner mej väldigt värmländsk. Det finns så mycket som är fint och gott med Värmland.
Öppet och lättsamt folk, ibland också roliga, ganska få är vrånga och ogina. Strävsamt och företagsamt folk, annars hade inte så många rest till Amerika. En rik industri- och kulturhistoria där kulturen klarat sig bättre än industrin. Skrivkonsten blommar med namn som Lagerlöf, Fröding, Tunström, Tursten, Lars Andersson och andra. Och vår självbild är god, ibland alltför god.

Lars Andersson i Mårbackas bibliotek 
Hade Norge varit med i EU hade nog regionen Värmland-Östfold varit den krona bland Svea rikes länder som förrförrförra landshövdingen Eliasson tyckte kunde klara sig på egen hand utan att slå sig ihop med andra. Inte ens kommunikationerna mellan Värmland och Norge är prioriterade längre.
I senare tid har det visat sig att ingen riktigt vill ha Värmland. I ekonomiskt avseende är vi inte längre så intressanta för andra. Vår arbetsmarknad utvecklas inte så bra och omvandlingen för det gamla industrilandskapet till informations- och tjänstesamhälle går inte smärtfritt. Värmland omnämns allt oftare som ett avfolkningslän.

Ibland är vi odrägligt stolta över oss själva och det kanske är det som behövs då utvecklingen inte längre går vår och landsbygdens väg. Vi har haft valrörelse och gamla begrepp som regionalpolitik och balans mellan stad och land finns inte längre i det politiska språket.
Idén att stå upp då man sjunger Värmlandsvisan är en sed som säger att vi är lite bättre än andra. Andra säger att man gör det för att visa sin stolthet över det värmländska. Folk utifrån förstår sig inte på detta, men hänger med för att inte bli uttittade. Det samma gäller mej själv. Det är uttryck för samma tanke som att man i kyrkan skall stå upp för att vissa psalmverser är högtidligare än andra.

En sak att vara stolta över om man bor i Sunne och norrut är vårt finska påbrå. Det talas inte mycket om det men om man har sina djupa släktrötter i den delen av Värmland kan man vara ganska så säker på att det finska blodet svallar i de flesta fryksdalingar och finnskogingar. Vi vet inte alltid om det, men ny släktforskningsteknik gör upptäckter hela tiden och klarlägger våra blodsband med 1600-talets invandrare i de värmländska vildmarkerna.
Så snart de kom åt gifte de in sig i svenska familjer och försvenskade sina vanor. Suhoinen-släkten från Lövåsen i Lysvik är ett gott exemplet, som idag har tusentals ättlingar spridda över hela världen, många av dem fortfarande i Sunne kommun.
Sedan något år vet jag att jag är en av dem. Redan tidigare visste jag att min farfars mormors farfars mormors farfars far hette Mats Eskilsson Puuroinen, invandrad till Nås i Västerdalarna och född 1590. Några droppar blod från Savolax både från far och mor.
Sunne kommun håller tills vidare stånd mot avfolkningstrenden. Nu tack vare invandringen.
Om några hundra år kommer några sunnebor att säga: Ja, min mormors farfar, han kom från Syrien.
/Matts Nilsson

Inga kommentarer: