måndag 22 september 2014

Om kulturen i livet

Före femtio hann jag inte, därefter ganska mycket. Vet inte så noga hur det började men i mitt småbondehem fanns det både dragspel och böcker och min far var en hejare på att berätta så att både han själv och folk skrattade och trivdes. Han ville aldrig gå hem då han var på kalas. Han läste böcker hela tiden och hade Stockholmstidningen för att följa med i världen. Något kanske det smittade av sig.

Ås missionshus betydde mycket under tonåren. Vi var minst ett tjugotal ungdomar och pastorn Gerhard Wall tog oss ut i världen. Till Stockholm och Oslo för första gången i livet, runt södra Norrland och runt Vättern i Jönssons buss. Det var min första lärdom om allt det som fanns utanför och bortom min horisont. Det väckte också nyfikenheten.
Det är svårt att veta hur insikten uppstår om kulturens betydelse i våra liv, men det är en upplevelse, inte så lätt att sätta ord på, förstås också ett intresse. Mitt kulturintresse är brett, tämligen vidöppet, men jag ägnar mej bara åt det som är roligt eller vackert, det får gärna vara lärorikt.

Jag har en egen upplevelse av kulturens läkande kraft. Tämligen misslynt lämnade jag mitt arbetsliv. Lämnade en organisation i kaos och oreda där varken politiker eller tjänstemän klarade av de svårigheter som uppstod. Missmodig över min egen insats och i tvivel om min förmåga.

Men i det ideella föreningsarbetet finns alltid plats för friska pensionärer och jag inledde min mentala rehabilitering genom att ta plats i Sunnes folkliga kulturliv.
Vid det här laget har jag lagt ner tusentals timmar på att leda och delta i ideellt arbete för hembygdsförening, litteraturprisstiftelse och Sunnes kulturvecka utan att ångra en enda.
Det har stärkt min självkänsla, givit mig personlig glädje och jag har bidragit till mina medmänniskors välbefinnande. Det är inte dåligt.

På hösten 1983 flyttade jag till Karlstad efter femton år i Stockholm. Vår son Ola, då sexton år, flyttade med mej, han började på Sundstagymnasiet. Han och jag bodde i en torftigt inredd lägenhet på Hagaborgsgatan, hustru och mamma var kvar i Upplands Väsby för att vänta ut dottern som gjorde sitt sista gymnasieår. Jag hade fått ett kvalificerat jobb som skulle kräva mycken tid och koncentration. Ola skulle få klara sig mycket på egen hand, det var vi införstådda med.

En kväll kom han hem, han hade fått stryk. Han hade stött ihop med ett par killar på bron över till Gubbholmen. De hade inte gillat det de såg. Att han gick i min gamla överrock, hade långt hår och inte lät som man gör i Karlstad. Under mer än en månads tid gick han till skolan, sedan direkt hem. Gick aldrig ut mer. Satt hemma med mej som satt med mina papper och inte visste varken ut eller in. Hade något hänt med honom som inte jag förstod? Jag var både tafatt och orolig.

Det var då kulturen grep in. En bildlärare såg honom och såg var han hade sin talang. Tog med honom i skolans teatergrupp som satte upp det årets spektakel. Plötsligt var långt hår och en sliten överrock inget att bry sig om längre. Kanske var det till och med en tillgång./Matts Nilsson
Olika, när kulturen griper in kan det till och med vara en tillgång.

Inga kommentarer: