En bisak

En tidig morgon tar jag min kaffekopp och går ut. Allt är fuktigt, nyvaket. Det ligger ett lugn över trädgården och daggens droppar klafsar runt mina stövlar. De senaste veckornas värmebölja har till slut fått ge vika för en råare nattkyla och våta luftmassor. Från Fryken stiger dimslöjor som färgas undertill av solens första strålar. 

En råare nattkyla och våta luftmassor - ett lugn ligger över trädgården.

Jag tycker att det är ganska skönt. Sommaren kan tyckas vara över och visst är det enklare att leva i sol och värme, med oplanerade dagar i shorts och t-shirt. Pessimisterna säger att nu är det inte en ledig dag fram till jul. Bara vardagar och oändligt slit. Regnväder och sedan snöskottning. 

Men för oss som skördar är det nu det börjar. 

September är högtidsmånaden och slitet ska ju redan vara nedlagt, det är det som ska ge utdelning. I grönsakslandet men också i själen. 

Så dra på stövlarna och gå ut, andas in den krispiga luften, se dig omkring och njut istället. Det är ju faktiskt väldigt enkelt att efter en vardag i skola och på jobbet gå ut bland spenaten och dra upp morötter och potatis till middag. Att fånga några solsöta tomater och ett kålhuvud. 

Allt detta far genom mitt huvud när jag går genom gräset.

Vikarierande biskötare

Min kaffekopp ångar och jag ställer den ifrån bredvid äppelodlingen. Jag har ett uppdrag denna morgon. Vikarierande biskötare åt svärfar, biodlare. Han är bortrest några dagar och har lämnat över ansvaret för deras skötsel till oss. 

Obegripligt egentligen, vi kan inget om bin och trots enträgna och välvilliga lektioner håller jag mig gärna en bit ifrån de gula kuporna. De är inte farliga, säger han och står med dem i ett moln omkring sig när han skattar honung. 

Visst, tänker jag, inte var det så farligt när en stack mig i nacken när jag rensade jordgubbslandet i somras och biet fick förvisso plikta med sitt liv men jag betraktar hellre deras flygande och surrande på avstånd. Jag är ändå av erfarenheten att bistick gör ont. 

Idag är det dock min tur. En matningsprocedur har inletts där bina ska få sockervatten så att de inte ska tro att sommaren är över än. Fler bin måste produceras inför vintern, trots att blommorna börjar tänka på refrängen. 

Det är nu det börjar

Flitig som ett bi brukar man ju säga. Där kan man snacka om slit och ingen slapp sommarsemester. Vanligtvis brukar hundratals vara i farten, landa på flustret och de far ut och in i någon sorts kaotisk ordning. Givetvis är de till stor nytta i trädgården och äppelodlingen, pollinerar blommor och ser till att vi får den där skörden som vi trånar efter. Sedan tar vi dessutom deras honung. Då är det väl det minsta vi kan göra att ge dem lite sockervatten. 

Jag lossar remmen som håller taket på plats och lyfter sedan av det. Vilken tur, inga bin. Ja, jag får erkänna att det faktiskt var uträknat och anledningen att jag är ute i den arla morgonen. Bin är nämligen lite kinkiga när det är kyligt och lämnar inte gärna kupans och kamraternas värme. 

Allt går bra och jag har gjort min plikt. Jag fylls av en sprittande glädje som bara hög septemberluft kan framkalla. Det är inte över, det är nu det börjar.

/Johanna Nilsson