Snabba puckar, snabba beslut

Att ansöka om att arrendera Sillegården var en helt spontan ingivelse och vi agerade snabbt. Jag tog tåget till Västra Ämtervik, mötte familjen Sahlström, vi skakade hand och efter två timmar satt jag på tåget hem. 

Jag och Ida (Maria Amneteg och Ida ”Fryksdalsmora” Sahlström)

Upprymd och uppfylld av att vara ny arrendator och planerna virvlade runt i tankarna. Några fjärilar fladdrade runt i magen men jag försökte hålla dom kort. Jag har känt familjen Sahlström i många år så det kändes tryggt ha deras stöd. 

Hjälp vad har jag gjort?

Ska erkänna att vissa orosmoln drog in där på senhösten. Hur kulle jag klara detta?
Personal? Utställningar? Leverantörer? Serveringstillstånd? Ekonomi?
Ja det var mycket som snurrade och jag försökte tygla oron och tänka positivt och kreativt. Och här visste jag inte vad som komma skulle i mars. Tack och lov.

Ett värmländskt paradis 

Jag började med att tänka hur jag ville presentera Sillegården.  Vad var det jag själv hade känt vid dom där besöken jag gjort långt tidigare?

Vackert och rofyllt på Sillegården

Det som slog mej då och har slagit mig varje dag hela sommaren är hur otroligt vackert och rofyllt det är att kliva in i trädgården på Sillegården. Ett litet paradis. Så jag började att bygga konceptet med Sillegården kring dom orden. 

Mina fem M

Jag ville återuppliva Sillegården som ett konstnärshem och läste allt jag kom över hur det var när Ida Sahlström 1915 köpte Brunnsbadet och byggde upp pensionatsrörelsen med sin man August. 

Maria inventerade och skred till verket

Mat, måleri, musik, möten och miljö blev grundstenarna när konceptet finslipades. Jag började inventera vad som behövdes göras och skred till verket.
Hur? Det tar vi i nästa inlägg.

/Maria Amneteg