The show must go on

Många dagar kämpar jag och min man för att få ihop livspusslet. Vi vill hinna med så mycket. Jobb, matlagning, träningsskjutsning, trädgårdsarbete, läxläsning. Listan kan göras lång. 

Vi har dessutom lagt till några hundra äppelträd på det. Inte räcker tiden till för att allt ska bli perfekt, men den föresatsen får man lägga åt sidan. Man måste nämligen ha drömmar också för att orka med allt det där som måste göras. 

I helgen passerade vi en sådan drömgräns. Ett mål som vi har haft ända sedan vi blev med äpplen för några år sedan. Eftersom långt ifrån alla äpplen klarar inträdesprovet för att bli klass 1 frukt, det vill säga de utan fläckar och i rätt storlek och färgsättning som vi konsumenter vill ha, måste man hitta på något med alla de ”som blir över”. 

Mustäpplen

Detta konstiga år, pandemin ursäktad, kan vi också kalla ett konstigt äppelår. Torrperioder som varvats med regnoväder och det har varit gott om rönnbärsmal och fjärilslarver som har gett äpplen med mycket skal - och mögelskador. På vissa håll var frosten framme i maj och det resulterade i träd utan frukt medan andra som klarat sig undan minusgrader har fått dignande grenar. 

Vad gör man då med alla fula äpplen? Jo, man gör must förstås! 

Alla som har ett äppelträd vet att det allt som oftast blir en hel del över, även år då äpplena har bättre kvalitet. Efter äppelkakan, pajerna och moset brukar det bli en del kvar ändå. Det är det som är perfekt till flytande frukt som juicen också brukar kallas. 

För oss var det en dröm att gå upp i ottan en ledig lördag, gå över gräset, öppna dörrarna till det numera livsmedelsgodkända uthuset och känna äppeldoften slå emot oss. Dra på handskar och förkläden och dyka ner bland svartprickiga, knöliga, små, stora och ojämna frukter. 

Sommaren är över och vardagen slår oss i huvudet med tidsbrist och krav. Går du också runt och bär på en dröm? Litet eller stort spelar ingen roll utan träng bort alla tankar på att det inte går och ta makten i den där showen som ska vara livet. 

Man ångrar bara det man inte gjort.  

/Johanna Nilsson