I en annan del av landet, kap 1
Att kommentera samtiden och samtidigt vara en vissångare är inte det lättaste, därför har jag också ett sidospår som visdiktare och nu mer har jag även förfärdigat en roman som utspelar sig i våra trakter.
Dagens text blir det första kapitlet, och det är möjligt att jag kommer att lägga ut hela boken på nätet om jag inte får den utgiven.
I en annan del av landet: Kapitel ett
Gordon var ute på sin vanliga kvällstur längs gamla landsvägen med familjens labrador. Han var på hemväg efter att sin vana trogen vänt vid Kusbäcken som en gång i tiden varit ett naturligt vattenhål för hästskjutsar, vägfarare och andra som begagnat landsvägen genom Fryksdalen med Lysvik som mål eller anhalt. Namnet Kusbäcken levde kvar hos de äldre Lysviksborna.
Han tyckte om namnet och dess självklara betydelse, att man förr i världen vattnat kusarna där. Han påminde sig fadern som dagligdags nämnt Kusbäcken, i samtal som krävt riktmärke i den delen av byn. Han kände att namnet låg djupt inpräntat i honom, och missade själv aldrig något tillfälle att lufta namnet, och berättade mer än gärna för andra som troligen inget visste om saken.
Det var viktigt med en levande historia ansåg Gordon som fått sitt namn efter en gammal amerikansk filmhjälte. Det var inte enbart därför som han kallats Blixten av kamraterna. Smeknamnet Knubb gick enligt samma tankemönster till den smalaste kompisen i klassen. Det var för mer än trettio år sedan. Det kändes märkligt att nu titt som tätt bli påmind om skoltiden.
Mängder av gamla ansikten från förr dök upp via olika webbsidor på internet, antagligen i syfte att ta upp kontakten igen, eller kanske mer av nostalgi, eller inte minst otroligt, kanske för att möjligheten att hitta folk och att hålla kontakt genom internet plötsligt blivit barnsligt enkelt och kunde ske rutinmässigt. Efter alla år fanns egentligen inte mycket gemensamt kvar att dryfta kände han.
Bommarna vid järnvägsövergången fälldes. Varningsljusen blinkade ilsket rött i hetsig irriterande otakt till ljudsignalens entoniga klingande. Det hände att signalen hängde sig. Han var sedan barnsben van att somna till ett enerverande kling, kling, kling.
Gordon noterade hur den gröna klarsignalen som vanligt reflekterades spöklikt i vägskylten nere vid banvaktstugan som markerade tätortens slut. Skenet fångade även siluetten av honom själv som en skugga i skylten. Grönt intensivt sken en kort stund innan signalen åter ställdes på rött när tåget passerat.
Han stod vänd söderut beredd att följa rälsbussen med blicken för att inte överraskas av, och för att mildra upplevelsen av sirenens dånande. Strålkastarna bröt fram ur kurvan, rälsbussen från Sunne närmade sig med sitt omisskännliga ljud.
Det mörknar fort, tänkte Gordon medan han insåg att klockan snart var sex. Han drog den mörkblå yllerocken ännu tätare kring sin något rundlagda kropp och gjorde sig beredd på tågvisslans dån som skulle komma att skära som en kniv genom honom.
Det karaktäristiska rytmiska dunket från rälsskarvarna, blir för resande, särskilt för dem som färdas nattetid, ljud som biter sig fast. Efter några timmars resa tonar ljudet bort från det vakna medvetandet, men övergår i ett sövande dovt ostinato som omärkligt intar varje fiber i kroppen.
Vid en ljudpåminnelse, som tex. när ett tåg passerar, visualiseras bilder som knyter an till känslor och händelser kopplade till tågresandets trivialiteter och äventyr. Bilder i hjärnans oförargligaste minnescentra, som i hjärnans mest förträngda och undanskymda vindlingar blir åtkomliga. Bilder av trevliga minnen, eller rena påminnelser. Allt levandegörs för den inre synen, av en i sig banal ljudförnimmelse.
Som katalysator för att starta fantasier ligger ljud troligen strax efter doft i rangordning. Doftförnimmelsen är betydligt mer raffinerat effektiv för att hitta exakta minnesbilder. Processen går igång vid minsta retning, och automatiskt för de flesta.
Gordon som sedan länge vant sig vid det återkommande tågdunkandet, brukade värja sig, men kunde om han föredrog det, trots att själva skarvljudet bara varade ett kort ögonblick, hänge sig åt omfattande minnesresor och mer invecklade fantasier.
Rälsbussen passerade, ljuset bländade, och inte heller denna gång undslapp han den påträngande sirenen. Ljudet försvann, baklyktorna blev mindre, rälsbussen fortsatte sin färd norrut mot Torsby, slutstationen för Fryksdalsbanan.
Det var inte ovanligt att han fantiserade om att allt bara var detaljer i en modelljärnväg, ungefär som den han lekt med som barn, som han fortfarande såg levande för sig och kunde bygga vidare på i fantasin till både en skruvad och perfekt värld. Barndomens tågbanan var monterad på insidan av luckan till ett stort väggskåp. Allt var iordningställt, bara att fälla ner luckan och börja leka.
På samma sätt som modelljärnvägens detaljer inspirerat honom i leken för länge sedan, gick det lätt att spåna hämningslöst angående hur sambanden i samhällsbyggandet förhöll sig. Hur allt förändrades planmässigt utan att komma landsbygden till gagn.
Det var inte svårt att prova olika teorier med festliga och emellanåt löjliga kombinationer som utmynnade i fantastiska fabler. Sjön Fryken ingick ofta som rekvisita i hans fantasier. Fryken eller Löven som Selma Lagerlöf kallade sjön i sin roman Gösta Berlings saga, blev i Gordons fantasier ofta bilden av ett välfyllt badkar utställt på en åker för beskedliga kossors vattenförsörjning. Det var en lätt omskrivning för landsbygdsbefolkningen som utan större gnäll tog dagen som den kom. Sårbara som verkliga kossor för tex. vargangrepp.
På tal om varg, fick den illustrera allehanda intränglingar som inte hörde hemma i miljön. Kossor var normalt tillräckligt sluga för att hålla vargen stången vid angrepp. Rykten om kors förslagenhet och förmåga till samarbete, antydde deras förmåga att bilda enad front för att jaga bort angripande vargar. Samma sak borde fungera om människor i glesbygden ville mota ulvar i fårakläder.
Han kunde spåna vidare genom att i tanken följa Fryken genom den väldiga dalgången ner till Kil och Norsälven som tog vattenmassorna den sista sträckan fram till Vänern. Norsälven mynnade någon mil väster om Karlstad. När han tänkte på Karlstad, residensstaden nio mil i söder, fick han en något mer skruvad bild i huvudet. Han tänkte sig Karlstad som en gammal saltsten kring vilket något finare kreatur samlades för att lapa salt, han hyste en teori om varför. Saltstenen kunde lika gärna ha varit en sockerbit med tillhörande flugor förstås. Tanken på ettriga flugor kändes i sig inte främmande.
Det ingick alltid i hans scenarier att folk föstes hit och dit, gärna utstyrda i åsne eller fårmundering, som herrelösa, men styrda av en osynlig komplicerad maktapparat. Gordon var inte nådig i sina omdömen angående den viljelösa massan som han uttryckte det. Själv kände han sig som en hund i drev genom en ström av klippfärdiga får.
Inför brodern väckte han den tillspetsade frågan om vilka som egentligen var nutidens kanonmat? I övrigt höll han funderingarna för sig själv, vilket inkluderade förhoppningar och idéer i ämnet att formulera en hållbar framtidslösning för Lysvik. Som han såg det, var det endast Lysviksborna själva som kunde åstadkomma en positiv förändring. Det gällde att få budskapet tillräckligt tydligt för att få fler engagerade för framtida satsningar.
När han tänkte på Lysvik föreställde han sig byn som ett smultron som man turligt hittar efter vägrenen. Ett riktigt solsött smultron som smakade avlägsen lycklig barndom. Inget slit och släng, utan ett genuint samhälle.
Även om bäret smälte snabbt och intensivt i munnen, hängde smaken kvar. På samma sätt som smultronsäsongen, var Lysvik mest bara tillgängligt på sommaren när allt var igång, när campingen fylldes till bristningsgränsen, när fritidshusen i skogarna runt om i dalen fylldes av sommarvärmlänningar, när bygdens hotell som huvudsakligen dessvärre låg i Sunne, fylldes av turister som travade runt på alla möjliga kulturevenemang hela somrarna.
Det var på sommaren bygden levde upp, och det var definitivt på sommaren som Lysvik markerades på kartan igen som ett utflyktsmål.
Nu var det redan sen höst och drog mot vinter. Allt gick sin gilla gång. Det fanns ännu möjligheter att bo och verka i bygden för den som ville konstaterade Gordon utan att känna någon större framtidstro.
Han släppte genast de svåra frågorna och lät tankarna beröra rena trivialiteter som inte på något sätt reflekterade över Fryksdalsbanans exitstens, eller det faktum att den räddats i åtminstone en generation till, eller att tågen gick något så när regelbundet. Han bekymrade sig absolut inte huruvida tågen stannade vid alla stationer och hållplatser eller inte, för att kunna betjäna alla som så önskade.
Nej han funderade inte alls över Fryksdalsbanans ekonomiska villkor medan han långsamt rörde sig hemåt, istället gick han och funderade på hur samarbetet i Lysvik borde läggas upp inför nästa sommars turistsäsong. Det var många intressenter och arrangörer. Och överhuvudtaget mängder av olika skiftande årligt återkommande aktiviteter som pockade på uppmärksamhet.
I Fryksdalen hände det verkligen mycket under sommaren. Överallt, i snart sagt varenda buske utspelade det sig något spektakel under sommarmånaderna. Det var inte någon större idé att försöka samordna. Det verkade finnas publik för alla evenemang, men det var onödigt att skapa kollisioner på hemmaplan, därför var det bra med upprepade möten under året, både angående Lysviksdagen, som var byalagets initiativ, och de arrangemang som Hembygdsföreningen stod för under året.
Under mer än trettio års tid hade idrottsföreningarna i Lysvik arrangerat Fryken Fräkenfesten med det stora dragplåstret Sven-Ingvars som årligen dragit storpublik. Nu var det säkert femton år sedan den festligheten upphört. Tomrummet efter Sven-Ingvars och Fröken Fräkenfesten kunde aldrig fyllas på något sätt.
Visserligen arrangerades det en countryfestival på Canis festplats under några år, men den flyttades av olika skäl till Torsby.
Den underhållning som bjöds i Lysvik med omnejd sommartid utgjordes av mindre tillställningar närmast beskrivna som trivselkvällar med dragspel och bygdehumor i största allmänhet.
Grönadalenveckan höll ännu ställningen efter snart tjugo år på nacken. Den uppstod från början ur ett projekt för att få igång byalaget. I motsats till att var och en hölls med sitt, började folk dra åt samma håll. Elverket i forsen restaurerades, kvarnen kom i bruk igen, och en bagarstuga med närliggande kafé och utställningslokal kom till stånd.
Bakom uppsvinget låg urkraften Lennart Svahn som initierade eller drog igång olika projekt, eller inspererade andra till att starta verksamheter. Han blev med tiden en välkänd naturprofil, inte minst genom lägerbyn Edén. Nu kunde han även titulera sig som mjölnare sedan han säkerställt skrädmjölsproduktionen vid Stöpaforskvarn.
Grönadalenveckan höll alltså fortfarande greppet både om bygden och publiken. Det var servering, underhållning, och en riktig kolmila vid Mallerforsen i Björkaälv vid Ransbysätter ett par mil från närmaste asfalterade väg.
Genuint och exotiskt, och en verklig upplevelse för alla, för stadsbor som för alla möjliga och omöjliga människor som verkade bo lite varstans i tassemarken, på platser där man minst av allt väntade sig att hitta bebyggelse.
Det fanns mycket att tänka på, tänkte han medan han närmade sig bostaden i centrala Lysvik. Gordons hus var byggt under Lysviks glansdagar i början på 1900-talet, när det funnits flera sågverk, alla sorters butiker, flera hotell och minst fem kaféer för dåtidens ölgubbarna att cirkulera mellan.
Lysvik i början på förra seklet var precis som alla andra småsamhällen runt om i landet fullt utrustat. Nu behövdes någon ny satsning, antagligen i privat regi för att inte samhället skulle tyna bort helt och hållet på sikt.
Gordon ringde ytterligare ett samtal, han brukade ringa en del under hundpromenaderna, det var ett bra sätt att hinna med en del som blivit efter. Det kunde bli en fyra fem stycken samtal på mobilen. Gordon var fullt engagerad för bygden som ordförande i byalaget. Det var några frågor som rörde byalaget som han behövde grubbla på efter att ha avslutat samtalet med kommunalrådet. Han passerade genom grinden och släppte lös Luxxor i trädgården själv gick han in i värmen.
I köket var Laila, Gordons fru sysselsatt med att brygga kaffe och breda smörgåsar till byalagets styrelsemöte samma kväll hemma hos Laila och Gordon.
Gordon var byns kyrkvaktmästare. Han var omtyckt och i allas ögon en förnuftig karl, en samhällets stöttepelare som åtnjöt stort förtroende i alla kretsar. Han gjorde sig själv inga illusioner angående sin person. Han funderade överhuvudtaget aldrig någonsin över vad folk tyckte om honom.
Den främsta anledningen till Gordons position var att han alltid agerade efter sin övertygelse, och genom sitt sunda förnuft kom han oftast på rätt sida i de flesta frågor. Oavsett var hans lojalitet låg i saken, uppträdde han alltid korrekt. Hans popularitet försämrades inte heller i sammanhanget av att han visste en del om hur saker och ting förhöll sig både i bygden och i världen i stort. /Anders Stävarby
Dagens text blir det första kapitlet, och det är möjligt att jag kommer att lägga ut hela boken på nätet om jag inte får den utgiven.
I en annan del av landet: Kapitel ett
Gordon var ute på sin vanliga kvällstur längs gamla landsvägen med familjens labrador. Han var på hemväg efter att sin vana trogen vänt vid Kusbäcken som en gång i tiden varit ett naturligt vattenhål för hästskjutsar, vägfarare och andra som begagnat landsvägen genom Fryksdalen med Lysvik som mål eller anhalt. Namnet Kusbäcken levde kvar hos de äldre Lysviksborna.
Han tyckte om namnet och dess självklara betydelse, att man förr i världen vattnat kusarna där. Han påminde sig fadern som dagligdags nämnt Kusbäcken, i samtal som krävt riktmärke i den delen av byn. Han kände att namnet låg djupt inpräntat i honom, och missade själv aldrig något tillfälle att lufta namnet, och berättade mer än gärna för andra som troligen inget visste om saken.
Det var viktigt med en levande historia ansåg Gordon som fått sitt namn efter en gammal amerikansk filmhjälte. Det var inte enbart därför som han kallats Blixten av kamraterna. Smeknamnet Knubb gick enligt samma tankemönster till den smalaste kompisen i klassen. Det var för mer än trettio år sedan. Det kändes märkligt att nu titt som tätt bli påmind om skoltiden.
Mängder av gamla ansikten från förr dök upp via olika webbsidor på internet, antagligen i syfte att ta upp kontakten igen, eller kanske mer av nostalgi, eller inte minst otroligt, kanske för att möjligheten att hitta folk och att hålla kontakt genom internet plötsligt blivit barnsligt enkelt och kunde ske rutinmässigt. Efter alla år fanns egentligen inte mycket gemensamt kvar att dryfta kände han.
Bommarna vid järnvägsövergången fälldes. Varningsljusen blinkade ilsket rött i hetsig irriterande otakt till ljudsignalens entoniga klingande. Det hände att signalen hängde sig. Han var sedan barnsben van att somna till ett enerverande kling, kling, kling.
Gordon noterade hur den gröna klarsignalen som vanligt reflekterades spöklikt i vägskylten nere vid banvaktstugan som markerade tätortens slut. Skenet fångade även siluetten av honom själv som en skugga i skylten. Grönt intensivt sken en kort stund innan signalen åter ställdes på rött när tåget passerat.
Han stod vänd söderut beredd att följa rälsbussen med blicken för att inte överraskas av, och för att mildra upplevelsen av sirenens dånande. Strålkastarna bröt fram ur kurvan, rälsbussen från Sunne närmade sig med sitt omisskännliga ljud.
Det mörknar fort, tänkte Gordon medan han insåg att klockan snart var sex. Han drog den mörkblå yllerocken ännu tätare kring sin något rundlagda kropp och gjorde sig beredd på tågvisslans dån som skulle komma att skära som en kniv genom honom.
Det karaktäristiska rytmiska dunket från rälsskarvarna, blir för resande, särskilt för dem som färdas nattetid, ljud som biter sig fast. Efter några timmars resa tonar ljudet bort från det vakna medvetandet, men övergår i ett sövande dovt ostinato som omärkligt intar varje fiber i kroppen.
Vid en ljudpåminnelse, som tex. när ett tåg passerar, visualiseras bilder som knyter an till känslor och händelser kopplade till tågresandets trivialiteter och äventyr. Bilder i hjärnans oförargligaste minnescentra, som i hjärnans mest förträngda och undanskymda vindlingar blir åtkomliga. Bilder av trevliga minnen, eller rena påminnelser. Allt levandegörs för den inre synen, av en i sig banal ljudförnimmelse.
Som katalysator för att starta fantasier ligger ljud troligen strax efter doft i rangordning. Doftförnimmelsen är betydligt mer raffinerat effektiv för att hitta exakta minnesbilder. Processen går igång vid minsta retning, och automatiskt för de flesta.
Gordon som sedan länge vant sig vid det återkommande tågdunkandet, brukade värja sig, men kunde om han föredrog det, trots att själva skarvljudet bara varade ett kort ögonblick, hänge sig åt omfattande minnesresor och mer invecklade fantasier.
Rälsbussen passerade, ljuset bländade, och inte heller denna gång undslapp han den påträngande sirenen. Ljudet försvann, baklyktorna blev mindre, rälsbussen fortsatte sin färd norrut mot Torsby, slutstationen för Fryksdalsbanan.
Det var inte ovanligt att han fantiserade om att allt bara var detaljer i en modelljärnväg, ungefär som den han lekt med som barn, som han fortfarande såg levande för sig och kunde bygga vidare på i fantasin till både en skruvad och perfekt värld. Barndomens tågbanan var monterad på insidan av luckan till ett stort väggskåp. Allt var iordningställt, bara att fälla ner luckan och börja leka.
På samma sätt som modelljärnvägens detaljer inspirerat honom i leken för länge sedan, gick det lätt att spåna hämningslöst angående hur sambanden i samhällsbyggandet förhöll sig. Hur allt förändrades planmässigt utan att komma landsbygden till gagn.
Det var inte svårt att prova olika teorier med festliga och emellanåt löjliga kombinationer som utmynnade i fantastiska fabler. Sjön Fryken ingick ofta som rekvisita i hans fantasier. Fryken eller Löven som Selma Lagerlöf kallade sjön i sin roman Gösta Berlings saga, blev i Gordons fantasier ofta bilden av ett välfyllt badkar utställt på en åker för beskedliga kossors vattenförsörjning. Det var en lätt omskrivning för landsbygdsbefolkningen som utan större gnäll tog dagen som den kom. Sårbara som verkliga kossor för tex. vargangrepp.
På tal om varg, fick den illustrera allehanda intränglingar som inte hörde hemma i miljön. Kossor var normalt tillräckligt sluga för att hålla vargen stången vid angrepp. Rykten om kors förslagenhet och förmåga till samarbete, antydde deras förmåga att bilda enad front för att jaga bort angripande vargar. Samma sak borde fungera om människor i glesbygden ville mota ulvar i fårakläder.
Han kunde spåna vidare genom att i tanken följa Fryken genom den väldiga dalgången ner till Kil och Norsälven som tog vattenmassorna den sista sträckan fram till Vänern. Norsälven mynnade någon mil väster om Karlstad. När han tänkte på Karlstad, residensstaden nio mil i söder, fick han en något mer skruvad bild i huvudet. Han tänkte sig Karlstad som en gammal saltsten kring vilket något finare kreatur samlades för att lapa salt, han hyste en teori om varför. Saltstenen kunde lika gärna ha varit en sockerbit med tillhörande flugor förstås. Tanken på ettriga flugor kändes i sig inte främmande.
Det ingick alltid i hans scenarier att folk föstes hit och dit, gärna utstyrda i åsne eller fårmundering, som herrelösa, men styrda av en osynlig komplicerad maktapparat. Gordon var inte nådig i sina omdömen angående den viljelösa massan som han uttryckte det. Själv kände han sig som en hund i drev genom en ström av klippfärdiga får.
Inför brodern väckte han den tillspetsade frågan om vilka som egentligen var nutidens kanonmat? I övrigt höll han funderingarna för sig själv, vilket inkluderade förhoppningar och idéer i ämnet att formulera en hållbar framtidslösning för Lysvik. Som han såg det, var det endast Lysviksborna själva som kunde åstadkomma en positiv förändring. Det gällde att få budskapet tillräckligt tydligt för att få fler engagerade för framtida satsningar.
När han tänkte på Lysvik föreställde han sig byn som ett smultron som man turligt hittar efter vägrenen. Ett riktigt solsött smultron som smakade avlägsen lycklig barndom. Inget slit och släng, utan ett genuint samhälle.
Även om bäret smälte snabbt och intensivt i munnen, hängde smaken kvar. På samma sätt som smultronsäsongen, var Lysvik mest bara tillgängligt på sommaren när allt var igång, när campingen fylldes till bristningsgränsen, när fritidshusen i skogarna runt om i dalen fylldes av sommarvärmlänningar, när bygdens hotell som huvudsakligen dessvärre låg i Sunne, fylldes av turister som travade runt på alla möjliga kulturevenemang hela somrarna.
Det var på sommaren bygden levde upp, och det var definitivt på sommaren som Lysvik markerades på kartan igen som ett utflyktsmål.
Nu var det redan sen höst och drog mot vinter. Allt gick sin gilla gång. Det fanns ännu möjligheter att bo och verka i bygden för den som ville konstaterade Gordon utan att känna någon större framtidstro.
Han släppte genast de svåra frågorna och lät tankarna beröra rena trivialiteter som inte på något sätt reflekterade över Fryksdalsbanans exitstens, eller det faktum att den räddats i åtminstone en generation till, eller att tågen gick något så när regelbundet. Han bekymrade sig absolut inte huruvida tågen stannade vid alla stationer och hållplatser eller inte, för att kunna betjäna alla som så önskade.
Nej han funderade inte alls över Fryksdalsbanans ekonomiska villkor medan han långsamt rörde sig hemåt, istället gick han och funderade på hur samarbetet i Lysvik borde läggas upp inför nästa sommars turistsäsong. Det var många intressenter och arrangörer. Och överhuvudtaget mängder av olika skiftande årligt återkommande aktiviteter som pockade på uppmärksamhet.
I Fryksdalen hände det verkligen mycket under sommaren. Överallt, i snart sagt varenda buske utspelade det sig något spektakel under sommarmånaderna. Det var inte någon större idé att försöka samordna. Det verkade finnas publik för alla evenemang, men det var onödigt att skapa kollisioner på hemmaplan, därför var det bra med upprepade möten under året, både angående Lysviksdagen, som var byalagets initiativ, och de arrangemang som Hembygdsföreningen stod för under året.
Under mer än trettio års tid hade idrottsföreningarna i Lysvik arrangerat Fryken Fräkenfesten med det stora dragplåstret Sven-Ingvars som årligen dragit storpublik. Nu var det säkert femton år sedan den festligheten upphört. Tomrummet efter Sven-Ingvars och Fröken Fräkenfesten kunde aldrig fyllas på något sätt.
Visserligen arrangerades det en countryfestival på Canis festplats under några år, men den flyttades av olika skäl till Torsby.
Den underhållning som bjöds i Lysvik med omnejd sommartid utgjordes av mindre tillställningar närmast beskrivna som trivselkvällar med dragspel och bygdehumor i största allmänhet.
Grönadalenveckan höll ännu ställningen efter snart tjugo år på nacken. Den uppstod från början ur ett projekt för att få igång byalaget. I motsats till att var och en hölls med sitt, började folk dra åt samma håll. Elverket i forsen restaurerades, kvarnen kom i bruk igen, och en bagarstuga med närliggande kafé och utställningslokal kom till stånd.
Bakom uppsvinget låg urkraften Lennart Svahn som initierade eller drog igång olika projekt, eller inspererade andra till att starta verksamheter. Han blev med tiden en välkänd naturprofil, inte minst genom lägerbyn Edén. Nu kunde han även titulera sig som mjölnare sedan han säkerställt skrädmjölsproduktionen vid Stöpaforskvarn.
Grönadalenveckan höll alltså fortfarande greppet både om bygden och publiken. Det var servering, underhållning, och en riktig kolmila vid Mallerforsen i Björkaälv vid Ransbysätter ett par mil från närmaste asfalterade väg.
Genuint och exotiskt, och en verklig upplevelse för alla, för stadsbor som för alla möjliga och omöjliga människor som verkade bo lite varstans i tassemarken, på platser där man minst av allt väntade sig att hitta bebyggelse.
Det fanns mycket att tänka på, tänkte han medan han närmade sig bostaden i centrala Lysvik. Gordons hus var byggt under Lysviks glansdagar i början på 1900-talet, när det funnits flera sågverk, alla sorters butiker, flera hotell och minst fem kaféer för dåtidens ölgubbarna att cirkulera mellan.
Lysvik i början på förra seklet var precis som alla andra småsamhällen runt om i landet fullt utrustat. Nu behövdes någon ny satsning, antagligen i privat regi för att inte samhället skulle tyna bort helt och hållet på sikt.
Gordon ringde ytterligare ett samtal, han brukade ringa en del under hundpromenaderna, det var ett bra sätt att hinna med en del som blivit efter. Det kunde bli en fyra fem stycken samtal på mobilen. Gordon var fullt engagerad för bygden som ordförande i byalaget. Det var några frågor som rörde byalaget som han behövde grubbla på efter att ha avslutat samtalet med kommunalrådet. Han passerade genom grinden och släppte lös Luxxor i trädgården själv gick han in i värmen.
I köket var Laila, Gordons fru sysselsatt med att brygga kaffe och breda smörgåsar till byalagets styrelsemöte samma kväll hemma hos Laila och Gordon.
Gordon var byns kyrkvaktmästare. Han var omtyckt och i allas ögon en förnuftig karl, en samhällets stöttepelare som åtnjöt stort förtroende i alla kretsar. Han gjorde sig själv inga illusioner angående sin person. Han funderade överhuvudtaget aldrig någonsin över vad folk tyckte om honom.
Den främsta anledningen till Gordons position var att han alltid agerade efter sin övertygelse, och genom sitt sunda förnuft kom han oftast på rätt sida i de flesta frågor. Oavsett var hans lojalitet låg i saken, uppträdde han alltid korrekt. Hans popularitet försämrades inte heller i sammanhanget av att han visste en del om hur saker och ting förhöll sig både i bygden och i världen i stort. /Anders Stävarby
Kommentarer