Ca va un peu - det går lite grann
Så svarar vår kongolesiska mäklare när vi frågar honom hur han mår, kan översättas ”det går lite grann”.
Han är en av de personerna som vi har träffat allra mest sedan vi kom hit. Redan första veckan började vi åka runt med honom och titta på hus för att hyra och det har sysselsatt oss sedan dess. Vid det här laget har vi säkert tittat på mellan 15 – 20 stycken.
Det första huset vi fick se var det pompösaste av alla hittills (och det bara efter några dagar när själen fortfarande befann sig någonstans över den afrikanska kontinenten). På första plan fanns det en bar som var lika stor som min lägenhet i Karlstad och antalet badrum har jag tappat räkningen på.
Det andra huset vi tittade på hade fin trädgård och pool men något tungt kolonialt över sig. Blickarna från mäklaren och chauffören som var med avslöjade att de inte förstod varför vi inte ville bo i något av dem.
Problemet med många av husen har just varit att de är för stora. Vi har inte vetat vad vi ska ha alla rum till. Ett problem man knappast har haft tidigare när man letat lägenhet! Andra hus har också varit ganska nedgångna och inte känts särskilt inbjudande på grund av det, även om de har lovat att fixa till det.
Slående är hur husen som vi har sett är anpassade för att ha anställda. Det finns toalett på gården och tillbyggnader för vakter. Vi har redan jobbansökningar och rekommendationsbrev från personer som söker jobb hos oss (man har koll på när det kommer nya).
Innan jag åkte hit fick jag många frågor om just huruvida vi skulle ha anställda hemma, och många antar att det hör till. Det är en kultur som existerar här och som är främmande för oss. En ensamstående 26-årig rwandiska som jobbar på ambassaden sa ”det är det värsta jag vet när min hemhjälp har semester för då måste jag göra allt själv”.
Det finns inga måsten för hur det ska vara. Man får hantera det på samma sätt som man hanterar boendet, helt enkelt hitta en variant som man känner sig bekväm med.
Det som inte kan väljas bort är vakt på grund av säkerhetsaspekter, fast i praktiken består dennes uppgift framförallt i att öppna porten. Hur det fungerar med det där blir något vi behöver sätta oss in i när vi väl har ett hus.
För några dagar sedan skrev vi äntligen på ett kontrakt för ett hus som vi känner passar oss. Vi kan flytta in i slutet av denna månad (ta i träd). Huset är modernt och ligger centralt i Kigali, endast några minuter från Mille Collines - hotellet som blev känt för allmänheten genom filmen Hotell Rwanda.
Vi ser framemot att plocka upp våra tillhörigheter som har kommit från Europa och skapa oss ett hem. Ett hem där vi aldrig har varit.
Vem vet, när vår mäklare har cashat ut sin kommission kanske han till och med säger ”Ca va bien”, när vi frågar hur han mår.
Han är en av de personerna som vi har träffat allra mest sedan vi kom hit. Redan första veckan började vi åka runt med honom och titta på hus för att hyra och det har sysselsatt oss sedan dess. Vid det här laget har vi säkert tittat på mellan 15 – 20 stycken.
Det första huset vi fick se var det pompösaste av alla hittills (och det bara efter några dagar när själen fortfarande befann sig någonstans över den afrikanska kontinenten). På första plan fanns det en bar som var lika stor som min lägenhet i Karlstad och antalet badrum har jag tappat räkningen på.
Det andra huset vi tittade på hade fin trädgård och pool men något tungt kolonialt över sig. Blickarna från mäklaren och chauffören som var med avslöjade att de inte förstod varför vi inte ville bo i något av dem.
Problemet med många av husen har just varit att de är för stora. Vi har inte vetat vad vi ska ha alla rum till. Ett problem man knappast har haft tidigare när man letat lägenhet! Andra hus har också varit ganska nedgångna och inte känts särskilt inbjudande på grund av det, även om de har lovat att fixa till det.
Slående är hur husen som vi har sett är anpassade för att ha anställda. Det finns toalett på gården och tillbyggnader för vakter. Vi har redan jobbansökningar och rekommendationsbrev från personer som söker jobb hos oss (man har koll på när det kommer nya).
Innan jag åkte hit fick jag många frågor om just huruvida vi skulle ha anställda hemma, och många antar att det hör till. Det är en kultur som existerar här och som är främmande för oss. En ensamstående 26-årig rwandiska som jobbar på ambassaden sa ”det är det värsta jag vet när min hemhjälp har semester för då måste jag göra allt själv”.
Det finns inga måsten för hur det ska vara. Man får hantera det på samma sätt som man hanterar boendet, helt enkelt hitta en variant som man känner sig bekväm med.
Det som inte kan väljas bort är vakt på grund av säkerhetsaspekter, fast i praktiken består dennes uppgift framförallt i att öppna porten. Hur det fungerar med det där blir något vi behöver sätta oss in i när vi väl har ett hus.
 |
| Sava bien |
Vi ser framemot att plocka upp våra tillhörigheter som har kommit från Europa och skapa oss ett hem. Ett hem där vi aldrig har varit.
Vem vet, när vår mäklare har cashat ut sin kommission kanske han till och med säger ”Ca va bien”, när vi frågar hur han mår.
Kommentarer