Perfekt dag för löpning
Lördagsförmiddag i slutet av september tog jag och min pojkvän en löptur genom Kigalis muslimska kvarter Nyamirambo. Författaren till en av våra reseguider skriver att atmosfären där liknar den i Londons Soho. Jag har aldrig varit i Soho så jag kan inte själv göra den jämförelsen men kvarteret anses vara Kigalis mest levande och allt som du kan tänkas och inte tänkas behöva ska gå att finna där.
Denna dag var det dock ovanligt lugnt. Affärer var stängda, inga bilar eller andra transportmedel på gatorna och i stort sett tomt på folk. En perfekt dag för löpning men vad är på gång?
Sista lördagen varje månad infaller Umuganda. Det är en obligatorisk städdag, andra använder det mer positivtklingande ordet arbetsfest.
Umuganda pågår från morgon till lunch och alla rwandier över 18 år utan fysiska hinder förväntas delta i det kommunalt organiserade obetalda arbetet, som kan vara allt från att städa gatorna från skräp till att plantera träd eller måla om byggnader.
Vissa yrkeskategorier som säkerhetspersonal är säkert fråntagna skyldigheten men annars har jag hört att en rwandier kan bli haffad om han skulle påträffas komma körande i sin bil i stället för att ägna sig åt det samhällsnyttiga arbetet.
Umuganda betyder att bidra och det är en tradition som lever kvar sedan innan landet koloniserades. I Rwandas konstitution står tydligt att landets motto är: UNITY, WORK, PATRIOTISM.
Som utomstående slås man av hur gatorna är rena från skräp och överallt finns papperskorgar med texten ”Keeping Kigali clean”. Det är inte bara gatorna som är rena utan människorna här är generellt också väldigt välklädda. Den enda som går runt i trasiga jeans är jag.
Förutom att Umuganda bidrar till att hålla omgivningen ren menar många att det också bidrar till sammanhållning mellan kommuninvånarna och fyller en viktig funktion som mötesplats där andra gemensamma frågor kan diskuteras.
Vi brukar ta en löptur någon gång i veckan oavsett om det är Umuganda eller inte (okej då, det brukar inte bli mer än en gång i veckan). Vi är inte ensamma om att springa här, det finns rwandier som gör det också fast inte under Umuganda naturligtvis. Men det är tydligen inte tillräckligt vanligt för att man ska undgå uppmärksamhet, hejarop och tummen upp, på samma sätt som det inte går att undvika uppförsbackar i den här staden.
En svensk tjej som jag har lärt att känna här sa frankt ”de springer inte efter dig i alla fall”. Fast ibland gör de faktiskt det, men då brukar de stanna efter några meter. Det går inte att komma ifrån det faktum att varje runda känns lite som att man skulle springa Sunneloppet...
/Zandra Persson
Denna dag var det dock ovanligt lugnt. Affärer var stängda, inga bilar eller andra transportmedel på gatorna och i stort sett tomt på folk. En perfekt dag för löpning men vad är på gång?
Sista lördagen varje månad infaller Umuganda. Det är en obligatorisk städdag, andra använder det mer positivtklingande ordet arbetsfest.
Umuganda pågår från morgon till lunch och alla rwandier över 18 år utan fysiska hinder förväntas delta i det kommunalt organiserade obetalda arbetet, som kan vara allt från att städa gatorna från skräp till att plantera träd eller måla om byggnader.
Vissa yrkeskategorier som säkerhetspersonal är säkert fråntagna skyldigheten men annars har jag hört att en rwandier kan bli haffad om han skulle påträffas komma körande i sin bil i stället för att ägna sig åt det samhällsnyttiga arbetet.
 |
| Kigalibor som vilar sig efter dagens Umuganda. |
Som utomstående slås man av hur gatorna är rena från skräp och överallt finns papperskorgar med texten ”Keeping Kigali clean”. Det är inte bara gatorna som är rena utan människorna här är generellt också väldigt välklädda. Den enda som går runt i trasiga jeans är jag.
Förutom att Umuganda bidrar till att hålla omgivningen ren menar många att det också bidrar till sammanhållning mellan kommuninvånarna och fyller en viktig funktion som mötesplats där andra gemensamma frågor kan diskuteras.
Vi brukar ta en löptur någon gång i veckan oavsett om det är Umuganda eller inte (okej då, det brukar inte bli mer än en gång i veckan). Vi är inte ensamma om att springa här, det finns rwandier som gör det också fast inte under Umuganda naturligtvis. Men det är tydligen inte tillräckligt vanligt för att man ska undgå uppmärksamhet, hejarop och tummen upp, på samma sätt som det inte går att undvika uppförsbackar i den här staden.
En svensk tjej som jag har lärt att känna här sa frankt ”de springer inte efter dig i alla fall”. Fast ibland gör de faktiskt det, men då brukar de stanna efter några meter. Det går inte att komma ifrån det faktum att varje runda känns lite som att man skulle springa Sunneloppet...
/Zandra Persson
Kommentarer