Det svåra mötet
Måndag 3/10
Jag var i Stockholm förra veckan på kurs. Vi var en grupp begravningsentreprenörer som fick möta en föreläsare som heter Lars Björklund. Han är författare och han har arbetat som sjukhuspräst under många år och mött människor som kämpat med olika sjukdomar som ofta är obotliga. Han har även en lång erfarenhet av att möta familjer som har barn som insjuknat bland annat i cancer.
Han ville berätta om sina erfarenheter om möten med människor som vet att de kommer att dö. Han pratade om möten med anhöriga till de sjuka och hur svårt det kan vara att bara ”se på” när ens närmaste håller på att släppa taget. Många anhöriga känner uppgivenhet, sorg och förtvivlan över att inte kunna göra något. Och när det svåra då hänt, när man förlorat sin dotter/son, maka/make eller mor/far är det många känslor som kommer fram. Ibland kan man känna lättnad för man tänker att nu slipper hon eller han lida mer. Men ofta kommer även känslan av skuld fram. Hur mycket man än har ställt upp för den sjuke kan man ändå känna att man inte gjort tillräckligt.
Det möter jag ofta när jag träffar sorgehus i mitt arbete på AlfaOmega. Anhöriga berättar om den avlidne som kanske under många år varit svårt sjuk och helt beroende av sjukvård. Anhöriga har ställt upp till 100% och sett till att den sjuke fått det så bra som möjligt. Men ändå när vi sitter och samtalar omkring begravning berättar anhöriga att de kände att de inte räckte till och att de borde ha gjort mer. Även i samband med oväntade och tragiska dödsfall känner anhöriga ofta att de borde ha sett eller förstått hur han eller hon mådde.
Det finns sällan några svar att ge men det viktiga är att bekräfta att de gjort det som var möjligt utifrån de förutsättningar som fanns och att hur mycket vi än gör och ställer upp är det aldrig nog mycket. Livet är begränsat. Det finns så mycket vi inte kan göra något åt. Det är så mycket som inte är möjligt att förändra. Det är först när vi ser begränsningen som vi kan få kraft att göra det som är möjligt, kraft att leva och våga leva vidare även efter en svår förlust.
Lars Björklund skriver i en dikt:
Kärleken ger inget skydd
inga murar eller pansar
bara en öppen sårbar famn
där du får vila
Ingenting kan jag lova dig
ingenting försäkra
bara detta att just nu
är vi alltid tillsammans
Kärleken ger ingen framgång
inga pengar eller guld
bara ett evigt flyktigt löfte där vi får bo
Läs DN´s artikel om Lars Björklund
Jag var i Stockholm förra veckan på kurs. Vi var en grupp begravningsentreprenörer som fick möta en föreläsare som heter Lars Björklund. Han är författare och han har arbetat som sjukhuspräst under många år och mött människor som kämpat med olika sjukdomar som ofta är obotliga. Han har även en lång erfarenhet av att möta familjer som har barn som insjuknat bland annat i cancer.
Han ville berätta om sina erfarenheter om möten med människor som vet att de kommer att dö. Han pratade om möten med anhöriga till de sjuka och hur svårt det kan vara att bara ”se på” när ens närmaste håller på att släppa taget. Många anhöriga känner uppgivenhet, sorg och förtvivlan över att inte kunna göra något. Och när det svåra då hänt, när man förlorat sin dotter/son, maka/make eller mor/far är det många känslor som kommer fram. Ibland kan man känna lättnad för man tänker att nu slipper hon eller han lida mer. Men ofta kommer även känslan av skuld fram. Hur mycket man än har ställt upp för den sjuke kan man ändå känna att man inte gjort tillräckligt.
Det möter jag ofta när jag träffar sorgehus i mitt arbete på AlfaOmega. Anhöriga berättar om den avlidne som kanske under många år varit svårt sjuk och helt beroende av sjukvård. Anhöriga har ställt upp till 100% och sett till att den sjuke fått det så bra som möjligt. Men ändå när vi sitter och samtalar omkring begravning berättar anhöriga att de kände att de inte räckte till och att de borde ha gjort mer. Även i samband med oväntade och tragiska dödsfall känner anhöriga ofta att de borde ha sett eller förstått hur han eller hon mådde.
Det finns sällan några svar att ge men det viktiga är att bekräfta att de gjort det som var möjligt utifrån de förutsättningar som fanns och att hur mycket vi än gör och ställer upp är det aldrig nog mycket. Livet är begränsat. Det finns så mycket vi inte kan göra något åt. Det är så mycket som inte är möjligt att förändra. Det är först när vi ser begränsningen som vi kan få kraft att göra det som är möjligt, kraft att leva och våga leva vidare även efter en svår förlust.
Kärleken ger inget skydd
inga murar eller pansar
bara en öppen sårbar famn
där du får vila
Ingenting kan jag lova dig
ingenting försäkra
bara detta att just nu
är vi alltid tillsammans
Kärleken ger ingen framgång
inga pengar eller guld
bara ett evigt flyktigt löfte där vi får bo
Läs DN´s artikel om Lars Björklund
Kommentarer