En Primus med Zandra
Jag är på väg till affären för att handla när ett litet barn framför mig som är fastknytet på en kvinnas rygg blir oroligt och börjar gråta. En pojke går bredvid. Han ser på mig och ler samtidigt som han förklarar för barnet ”det är en Muzungu” - en vit person.
Lyckligtvis har det bara hänt denna gång att någon börjar gråta när de ser en, men däremot hör man Muzungu då och då. För den som tycker att det är kul finns sådana där turist T-shirts att köpa med Muzungu tryckt stort på bröstet.
När jag pratade med pappa på Skype häromdagen sa han ”vi hörs mer nu än när du bodde i Karlstad”. Det stämmer visserligen men vi längtar efter familj och vänner ändå, och ibland till det trygga och vana. Men annars är det inte så mycket vi saknar. Ska jag säga en sak är det att kunna vara ute i naturen. Det är inte på samma vis här, det blir mer att man tar sig från en punkt till en annan när man är ute.
Rwandas bördiga och kuperade landskap är enastående vackert och det finns sjöar och nationalparker med vilda djur som vi ännu inte har sett. Men det säger sig själv att förhållandet till naturen är annorlunda i Afrikas tätast befolkade land jämfört med hemma.
Det har även varit tufft att lämna mitt jobb utan att ha en handlingsplan för vad jag ska göra istället. Men jag säger till mig själv att det är nyttigt att skapa utrymme för annat och att det är en fantastisk möjlighet att få vara här. Jag kan hälsa och frågar hur någon mår på kinyarwanda, ett språk som jag inte visste fanns, och jag kan uttrycka mig både i framtid och dåtid på ett språk jag knappt kunde säga bonjour på för två månader sedan.
Jag har lyft fram särdragen som jag har stött på här under min första tid, som man så ofta gör när man berättar något. Men jag kunde också ha skrivit om likheter, det som förenar. När allt kommer omkring lever vi här som vi gör hemma, man har de vanor som man har och emellanåt anammar man nya. Jag har börjat baka bröd vilket högst hände ett par gånger per år hemma i Värmland.
Vi har det bra och vi känner oss välkomna av Rwanda. Min pojkvän har till och med en arbetskompis som heter Welcome! Samtidigt som vi ska fatta fot här kommer det bli spännande att följa Rwandas utveckling. Att landet har både självförtroende och vilja står utan tvivel och man kan bara hoppas att det gäller för en själv också.
Mina två veckor på Sunnebloggen är slut och jag bugar för mig. Men det finns mycket kvar att berätta. På http://enprimusmedzandra.blogspot.com/ kommer jag fortsätta dela med mig av betraktelser från de stora sjöarna. Kom gärna förbi ibland!
/Zandra Persson
Lyckligtvis har det bara hänt denna gång att någon börjar gråta när de ser en, men däremot hör man Muzungu då och då. För den som tycker att det är kul finns sådana där turist T-shirts att köpa med Muzungu tryckt stort på bröstet.
När jag pratade med pappa på Skype häromdagen sa han ”vi hörs mer nu än när du bodde i Karlstad”. Det stämmer visserligen men vi längtar efter familj och vänner ändå, och ibland till det trygga och vana. Men annars är det inte så mycket vi saknar. Ska jag säga en sak är det att kunna vara ute i naturen. Det är inte på samma vis här, det blir mer att man tar sig från en punkt till en annan när man är ute.
Rwandas bördiga och kuperade landskap är enastående vackert och det finns sjöar och nationalparker med vilda djur som vi ännu inte har sett. Men det säger sig själv att förhållandet till naturen är annorlunda i Afrikas tätast befolkade land jämfört med hemma.
Det har även varit tufft att lämna mitt jobb utan att ha en handlingsplan för vad jag ska göra istället. Men jag säger till mig själv att det är nyttigt att skapa utrymme för annat och att det är en fantastisk möjlighet att få vara här. Jag kan hälsa och frågar hur någon mår på kinyarwanda, ett språk som jag inte visste fanns, och jag kan uttrycka mig både i framtid och dåtid på ett språk jag knappt kunde säga bonjour på för två månader sedan.
Jag har lyft fram särdragen som jag har stött på här under min första tid, som man så ofta gör när man berättar något. Men jag kunde också ha skrivit om likheter, det som förenar. När allt kommer omkring lever vi här som vi gör hemma, man har de vanor som man har och emellanåt anammar man nya. Jag har börjat baka bröd vilket högst hände ett par gånger per år hemma i Värmland.
Vi har det bra och vi känner oss välkomna av Rwanda. Min pojkvän har till och med en arbetskompis som heter Welcome! Samtidigt som vi ska fatta fot här kommer det bli spännande att följa Rwandas utveckling. Att landet har både självförtroende och vilja står utan tvivel och man kan bara hoppas att det gäller för en själv också.
/Zandra Persson
Kommentarer
Det har varit underbart att följa din resa och dina tankar i en främmande tillvaro. Jag ser fram emot att fortsätta att ta del av dina upptäckter i Rwanda, på den nya bloggen! Det ska bli spännande och kommer att kännas som ett plåster på såren, i saknaden av dig.
Lycka till och hälsa till Afrika!
Stora kramar från Anki Yafele med familj