Kigali one way

Vi ankom så till Rwanda vid lunchtid för nästan exakt två månader sedan. Med Ethiopian airlines landade vi på Kigali internationell airport, en flygplats inte mycket större än Karlstad flygplats.

Vi blir mötta av en person som är anställd som chaufför på Schweiz ambassad, min pojkväns blivande arbetsplats. Min pojkvän presenterar mig som sin fiancé. Chauffören frågar genast förvånat om vi inte är gifta. Denna förvåning över att inte vara gift har vi mött på många gånger sedan vår ankomst, för att inte prata om att vi i vår ålder inte har barn, minst tre.

Vi landade på Kigali internationel airport,
en flygplats inte mycket större än Karlstad flygplats.

Vi valde ett flyg så att vi kunde landa dagtid, eftersom vi ville se hur Rwanda ser ut ovanifrån. Men denna dag var det väldigt molnigt så det gick inte att se mycket av landet från ovan. Det var först när vi kom under molntäcket under nedlandningen som vi såg en del av det kuperade rwandiska landskapet.

Under landningen sa jag shit! shit! shit! flera gånger högt och antagligen ännu fler tyst för mig själv i vetskap om att det här inte är någon vanlig vistele. Vi kommer inte stanna någon vecka, åka på något safari, och sedan åka hem. Nej, vi avser att stanna i fyra år. Därtill är det första gången som jag är i Rwanda.



Senare på kvällen relativiserar sig det här med tid. Vi är bjudna på middag hos en kvinna som jobbar på Schweiz ambassad och hennes man. Hon har även bjudit två vänner. Den ena, en schweizare som har varit i Rwanda sedan 1975 och som numera driver ett hotell i Kigali. Den andra, en italienare som har varit i Afrika sedan mitten av 1950-talet, och som har slagit sig ned i Rwanda. Så vad är fyra år.

När vi kom hit märkte vi på en gång att det finns påfallande mycket militär runt om i Kigali. De har till uppgift att upprätta säkerhet och ordning, vilket de också lyckats med, för Kigali liksom Rwanda anses vara en av de säkraste platserna i Afrika just nu. Som svensk, uppvuxen i Sunne, är naturligtvis gatubilden ovan med all militär beväpnad med maskingevär i vart och vart annat hörn, särskilt kvällstid. Å ena sidan är säkerheten hög men å andra sidan symboliserar också den höga säkerhetsnivån rädsla för något.

Sedan vi kom hit bor vi temporärt i en möblerad lägenhet. Vi trivs bra, den har en balkong med utsikt över Kigalis kullar och vi blev glada när vi upptäckte att det fanns internetanslutning som fungerar hyfsat, för i Rwanda är inte det en självklarhet. Genom att vara uppkopplad känns avståndet hem mindre.
/Zandra Persson