Han vägde 724 gram...
När jag var 27 år fick vi i vår familj en kris. Det var både hemskt och lycka samtidigt. Den 7 december 1999 började det och inte förrän i slutet på april kunde jag känna lite hopp om framtiden. Dock tog det ända fram till 2005 förrän jag kunde känna mig trygg och riktigt glad igen.
Det var Kristoffer som kom i graviditetsvecka 24. Han vägde 724 gram. Som förälder i detta läge vågar man inte hoppas på något. Han var så liten och tunn att vi visste inte riktigt hur vi skulle bete oss. Han slutade andas och fick ligga i respirator, han blev sjuk och det var en berg- och dalbana. Jag var orolig och Erik fick peppa mig hela tiden. Tur att vi var två. Kristoffer fick en synskada av tiden i kuvös och fick laserbehandlas i Örebro.
Nu har han ett öga som fungerar det andra ser han mycket lite på. Jag kan ärligt säga att jag var så orolig att jag blev sjuk, då är det tur att man har ett stort socialt nätverk. Min mamma fick ta ledigt från sitt arbete och jobba med Kristoffer. Jag fick en postdramatisk chock och fungerade inte över huvud taget.
Han var en envis grabb och växte till sig. Det finns ingen som jag lärt mig så mycket av som Kristoffer. Vilken karusell och härva jag fick reda ut för att ta reda på vad som är bäst för just honom eftersom han inte följde den normala utvecklingskurvan.
Denna grabb kunde alfabetet när han var två år och kunde namnet på alla planeter samt världens alla flaggor. Ni förstår väl vilken utmaning att bli mamma och pappa till en miniprofessor!
Jag tänkte att Astrid Lindgrens filmer är bra och allmänbildande. Det visade sig att eftertexterna hade han pluggat in och därmed alla namn på skådespelarna.
En riktig filur är han.
Nu är han längst i familjen och har större fötter än sin storebror. Han har kommit i kapp på alla plan och till hösten ska Kristoffer börja på gymnasiet. Hans önskan är Brobyskolan.
Det var Kristoffer som kom i graviditetsvecka 24. Han vägde 724 gram. Som förälder i detta läge vågar man inte hoppas på något. Han var så liten och tunn att vi visste inte riktigt hur vi skulle bete oss. Han slutade andas och fick ligga i respirator, han blev sjuk och det var en berg- och dalbana. Jag var orolig och Erik fick peppa mig hela tiden. Tur att vi var två. Kristoffer fick en synskada av tiden i kuvös och fick laserbehandlas i Örebro.
Nu har han ett öga som fungerar det andra ser han mycket lite på. Jag kan ärligt säga att jag var så orolig att jag blev sjuk, då är det tur att man har ett stort socialt nätverk. Min mamma fick ta ledigt från sitt arbete och jobba med Kristoffer. Jag fick en postdramatisk chock och fungerade inte över huvud taget.
Han var en envis grabb och växte till sig. Det finns ingen som jag lärt mig så mycket av som Kristoffer. Vilken karusell och härva jag fick reda ut för att ta reda på vad som är bäst för just honom eftersom han inte följde den normala utvecklingskurvan.
Jag tänkte att Astrid Lindgrens filmer är bra och allmänbildande. Det visade sig att eftertexterna hade han pluggat in och därmed alla namn på skådespelarna.
En riktig filur är han.
Nu är han längst i familjen och har större fötter än sin storebror. Han har kommit i kapp på alla plan och till hösten ska Kristoffer börja på gymnasiet. Hans önskan är Brobyskolan.
 |
Här är storebror Alexander som även har titeln morbror (till Vincent). |
Kommentarer