Det viktigaste jobbet jag haft

När jag gått ut gymnasiet i Köping ställdes jag inför ett svårt val.

Nybakad undersköterska 

Jag var 18 år, hade precis fått ett heltidsjobb som undersköterska och ville skaffa egen lägenhet. Samtidigt blev mamma erbjuden en utredning på Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn. Hon skulle vara där i tre månader. Vem skulle då ta hand om Bröderna Bus?
Min syster hade både jobb och en femåring att ta hand om.
Jag behövde verkligen en inkomst och mamma behövde verkligen mig. Kompromissen blev att jag tackade nej till fast arbete och kommunen erbjöd en ynklig kompensation för att jag skulle klara sommaren. Så jag flyttade hem igen och tog hand om hushållet.
  

Det är det viktigaste jobbet jag haft. 

Det svåraste var nog att få pojkarna att hjälpa till med bärplockningen som vi alla tyckte var skittråkigt. Sen skulle jag ju koka saft också. Mamma hade sagt att man inte behövde så mycket socker när man använde en Saft Maja, vilket resulterade i att saften jäste, och plastflaskorna exploderade i matkällaren!  

Att mamma klarade av att lämna mig hela sommaren med pojkarna och huset förvånar mig än idag. Men jag hade stöd av min syster förstås. Hon fanns ju alltid för oss och kom tuffande i sin gamla PV som man startade med en skruvmejsel. 

Hon var då 23år och mamma till Linda som var 5 år.  Irene tyckte att vi skulle överraska mamma och renovera lite hemma. 

Linda och Irene

Vi började med köket som hade väggar med brädmönstrad vinyltapet och plastklädd masonit ovanför diskbänken. Irene lyckades köpa blått, blankt kakel till ett bra pris och 2 rullar vinyltapet. Den ena väggen gick bra att tapetsera, men  bakom dörren envisades tapeten att ramla ner. Det var den sista tapetbiten vi hade så vi hängde ut den till tork genom köksfönstret. 

Det otroliga var att självaste färghandlare Hagström cyklade förbi och kände igen tapeten som fladdrade mot väggen. Han undrade förstås vad som stod på. Vi berättade att tapeten ramlat ner flera gånger fast vi har limmat så bra. 

Jaha, vad är det för vägg då? undrade han och klev av cykeln. Han kom in och konstaterade att spånskivan vi limmat på sög i sig allt limmet och behövde grundmålas först!

Kusiner i det fina köket

Sen kaklade Irene och hennes kille Lasse. 

Ett mörkblått avlångt kakel som Irene köpt på byggvaror och fått ett riktigt bra pris på. Det blev nog snålvarianten på kakelfix för nästa dag hade många bitar ramlat ner och det var bara att börja om. 

Men till slut blev det slitna köket väldigt fint! 

Med gott självförtroende fortsatte jag att renovera i trappen till övervåningen. Jag ville måla om de blekgula väggarna. Men först skulle väggar och tak skuras. Jag och brorsorna hjälptes åt med målartvätt och borstar. 

Viktigt! Skölj med rikligt med vatten!  

Ja, det hade jag minsann hört. Vi bar upp hinkvis med vatten som jag sköljde väggarna med, Lasse låg på golvet och sög upp vattnet med en svamp. Rent skulle det bli! 

När jag sen gick ner för att sätta på potatisen så hörde jag ett droppande ljud…. 

Det kom från vardagsrummet. Golvet var blött och takpappen hängde ner i mitten, säkert en halvmeter. Jag fick panik förstås! Fram med hinkar, stol och en kniv. Jag stack hål på pappen och det forsade ned brungult smutsvatten. 

Just den renoveringen blev mamma inte så glad åt.

Jag hade sparat 1200 kronor av mitt studiestöd till körkortet.  

Vi hade ju aldrig haft bil i våran familj men jag fick möjlighet att övningsköra med en god vän. Han hette Torbjörn och körde posten den sommaren. I hans gråa Saab V4 (med frihjul) lärde jag mig köra bil. 

Han hade ett fantastiskt tålamod och pekade med hela handen när jag skulle svänga, jag hade svårt med höger och vänster. Teoriprovet klarade jag på första försöket och uppkörningen på andra. Utan en enda lektion lyckades jag få körkort! Tack vare Torbjörn och mina mycket förväntansfulla bröder.

Jag hyrde sedan Saaben och vi kunde åka på badutflykter. Mamma visste inget om detta och jag ville överraska henne. Den 16:e augusti 1977, på hennes 44:e födelsedag, stoppade jag in pojkarna och en marsipantårta och åkte hela vägen till Nynäshamn. 

Jag som är världsberömd i min familj för total avsaknad av lokalsinne hade Tor-Arne 15 år som kartläsare. Han höll kartan upp och ner. I baksätet tjafsade Sven och Lars som vanligt, det var en varm dag och flera timmar i bilen. 

Men jag glömmer aldrig minen på mamma! Hon var så brun och fin och utvilad. I sin gröna sommarklänning kom hon gåendes med bad kassen slängd över axeln, och kände först inte igen oss. Det var ett mycket kärt återseende, efter nästan 3 månader utan sina barn!

vänster: Mamma blev riktigt överraskad när hon kom hem
mitten: På trappen. Peggy, Lasse, Sven, mamma
höger: Emil och mormor

Aira Anelma Fredheim har 5 barn, 16 barnbarn och 7 barnbarnsbarn. Alla hann inte träffa denna fantastiska människa. Hon dog 1989 endast 56år gammal./Peggy