Tonåren
Jag behövde uppmärksamhet, jag ville göra roliga saker. Rita, måla, sy, spela och sjunga. Hela tiden var huvudet fullt av påhitt. Jag var helt övertygad om att jag skulle kunna förverkliga mina idéer. Och jag gjorde det, på mitt sätt och med det jag hade tillgång till.
Mamma sa aldrig nej om jag ville sy på symaskinen, klippa sönder några gamla brallor som låg i källaren eller när jag bakade konstiga gröna kakor till min 11 års fest.
Hon blev aldrig irriterad när jag kom in i köket med hatt och lösmustasch och spelade upp en sketch, helt spontant när vi hade kaffefrämmande.
Hon uppmuntrade mig att spela piano, det hade varit hennes egen barndomsdröm. Vi hade förstås inte råd att köpa ett piano, så hon hyrde hon ett.
Hon sa inte nej när jag bönade och bad om att få köpa en gitarr när jag gick i sjuan. Den kostade 350 kr och brorsan behövde nya fotbollskor.
Den månaden räckte inte socialbidraget.
Jag var så himla glad för den där gitarren så jag ställde upp i en talangtävling på skolan och vann. Gitarren finns kvar, lappad och lagad och väl använd.
Hon sa inte nej när jag ville färga batik eller sy maskeradkläder eller penselmåla tandemcykeln eller smälta stearin och gjuta livsfarliga ljus.
Hon var ensam med fem barn och hon sa inte nej. Jag tyckte det var självklart då, nu förstår jag att det var ganska otroligt! Vi hade så lite och vi hade så mycket!
När jag var tretton var brorsorna 6, 8 och 10 år och jag hade blivit moster. Det var ofta gapigt och bråkigt hemma, mamma orkade inte riktigt med oss ungar. Hon hade kronisk nackvärk efter åren på fabriken och den ständiga oron för ekonomin.
Jag var mest med min kompis Titti och vi hängde mycket i Missionskyrkan och ungdomsgänget där. Jag började redan som nioåring i scouterna.
Mycket roligt och tokigt har jag fått uppleva genom SMU, tack vare alla vuxna som osjälviskt ställt upp genom åren som ledare på hajker, scoutläger, utflykter och skidläger. Jag har fått känna mig sedd och betydelsefull,
Tänk det där skidlägret vi åkte på till Älvros.
Jag hade lånade träskidor med stålkanter och låga fästpunkter. Syrran hade sytt en outfit i rött täckjackstyg och stickat en dalamössa med blommor på. Jag var nöjd och såg väl ut som en rysk docka.
Däremot hade vi ingen resväska så jag sydde en jättestor trunk i slöjden. Det var förstås idiotiskt för den fick inte plats bland väskorna i bussen utan fick ligga i mittgången som en död ko. Alla trampade på den för att komma ut.
Första dagen i backen blev ett trauma för två trettonåringar med för långa skidor. Först klara av att åka uppåt i liften och sedan försöka åka neråt.
Vi tog helt enkelt av oss skidorna och gick ner!/Peggy
 |
| Morbor Esko, Lena och Marianne ar publik |
Hon blev aldrig irriterad när jag kom in i köket med hatt och lösmustasch och spelade upp en sketch, helt spontant när vi hade kaffefrämmande.
Hon uppmuntrade mig att spela piano, det hade varit hennes egen barndomsdröm. Vi hade förstås inte råd att köpa ett piano, så hon hyrde hon ett.
Hon sa inte nej när jag bönade och bad om att få köpa en gitarr när jag gick i sjuan. Den kostade 350 kr och brorsan behövde nya fotbollskor.
Den månaden räckte inte socialbidraget.
Jag var så himla glad för den där gitarren så jag ställde upp i en talangtävling på skolan och vann. Gitarren finns kvar, lappad och lagad och väl använd.
 |
| Glada mamma |
Hon var ensam med fem barn och hon sa inte nej. Jag tyckte det var självklart då, nu förstår jag att det var ganska otroligt! Vi hade så lite och vi hade så mycket!
När jag var tretton var brorsorna 6, 8 och 10 år och jag hade blivit moster. Det var ofta gapigt och bråkigt hemma, mamma orkade inte riktigt med oss ungar. Hon hade kronisk nackvärk efter åren på fabriken och den ständiga oron för ekonomin.
 |
| Lars och IngaLisa Lysén |
Mycket roligt och tokigt har jag fått uppleva genom SMU, tack vare alla vuxna som osjälviskt ställt upp genom åren som ledare på hajker, scoutläger, utflykter och skidläger. Jag har fått känna mig sedd och betydelsefull,
Tänk det där skidlägret vi åkte på till Älvros.
Jag hade lånade träskidor med stålkanter och låga fästpunkter. Syrran hade sytt en outfit i rött täckjackstyg och stickat en dalamössa med blommor på. Jag var nöjd och såg väl ut som en rysk docka.
Däremot hade vi ingen resväska så jag sydde en jättestor trunk i slöjden. Det var förstås idiotiskt för den fick inte plats bland väskorna i bussen utan fick ligga i mittgången som en död ko. Alla trampade på den för att komma ut.
Första dagen i backen blev ett trauma för två trettonåringar med för långa skidor. Först klara av att åka uppåt i liften och sedan försöka åka neråt.
Vi tog helt enkelt av oss skidorna och gick ner!/Peggy
Kommentarer