Barnen på Selma
Jag var väldigt arg.
På vuxna som är så giriga och enfaldiga att det skapar krig. Att det alltid drabbar barnen. Barn är nyfikna, formbara och roliga. Barn känsliga och mjuka. Det som händer under barndomen sätter spår hela livet. Det vet vi alla vuxna.
BARN ÄR ALLTID OSKYLDIGA!
När jag sen fick den informationen att det skulle ta väldigt lång tid innan skolan i Sunne hade möjlighet att ta emot 110 barn var jag tvungen att hitta på något.
Ilska kan vara en drivkraft så god som någon.
Jag kände min mammas puff i ryggen, ”det är din tur nu” och jag reagerade med en tveklös handlingskraft. Jag har gjort det förr när barn blivit orättvist behandlade. Flera gånger.
Först gick jag ut med en förfrågan på Facebook.
Vill någon mera göra något för barnen. Jag fick genast 8 svar och kände mig styrkt av det.
Sen åkte jag tillbaka till förläggningen och berättade om min idé och frågade om jag kunde få tillgång till två rum, det fick jag.
Jag ringde eller åkte runt i affärer och tiggde.
Allt från hyllor, stolar, bord, gardiner, lampor, pennor, mattor, leksaker, saccosäckar, gitarrer, symaskiner för att inte tala om alla dessa barnvagnar som familjerna behöver.
Massor av privatpersoner har rensat i garderober och garage. Nästan ingen har sagt nej. Jag samlade alla grejer i rummen och började sortera. En av de boende bad att få hjälpa till, han har borrat nästan alla hål i dessa stenhårda betongväggar.
Två fina rum växte sakta fram under livliga hejarop och ett evigt bankande på glasdörrarna.
Minst 20 barn stod ständigt utanför och tryckte näsorna mot rutan.
Vi tejpade upp planscher på insidan med bilden utåt för att underhålla barnen. Vi var ett gäng på 4-5 stycken som strävade på.
Till slut var dagen inne då vi skulle skriva in barnen. Vi hade gjort färgade skyltar som vi skulle skriva namnen på. Samma färg hade pappersklockorna som satte vi på rutan så att de själva skulle se vilken tid och dag de fick komma.
Vi delade in barnen i 11 grupper cirka 10 barn i varje.
Varje dag kunde vi ha två grupper samtidigt i de båda rummen. Alla grupper fick komma 2 x 1½ timme. Det är inte mycket men vi klarade inte mer på den styrkan volontärer som vi varit .Det blev fyra hela dagar med skola. Ibland har vi slagit ihop grupperna när vi inte har varit nog många volontärer.
Vi började enkelt med en samling, det var minsann inte det lättaste, att få barnen att sitta ner och lyssna. Alla var så ivriga att få leka och rita. Jag har haft sångsamlingar i mina grupper eftersom jag spelar gitarr. Det har varit en succé. Jag förstår nu vilken kraft det är i musiken.
Jag kan lova att det är häftigt när ett gäng grabbar från Afghanistan sjunger huvud, skuldra, knä och tå! Alla sånger vi lärt ut har även haft ett pedagogiskt syfte då vi har lärt ut orden vi sjunger och vad de betyder.
Sen har samlingen fortsatt med ren svenska, traggla ord, presentera sig, räkna och framför allt skriva. Hur lätt är det egentligen, de har ju inte alls samma tecken som vi. Flera av barnen har aldrig gått i skolan.
Första veckan delade vi ut skolpåsar där vi lagt i skrivmaterial, pennor, klistermärken och ett begagnat gosedjur. Det var uppskattat. Även föräldrarna ville ha skrivmaterial förstås. Tack Coop för alla suddgummin vi fick.
Vi fick två rutschkanor i plast av snälla givare och har kunnat ha gympa i källaren. Det har varit kanon när det varit kalla dagar. Alla barn här har inte vinterskor och kan leka utomhus.
Jag ser mina bröder i dessa tandlösa leenden, jag ser mig själv i den ivriga skolflickans blickar.
På vuxna som är så giriga och enfaldiga att det skapar krig. Att det alltid drabbar barnen. Barn är nyfikna, formbara och roliga. Barn känsliga och mjuka. Det som händer under barndomen sätter spår hela livet. Det vet vi alla vuxna.
BARN ÄR ALLTID OSKYLDIGA!
När jag sen fick den informationen att det skulle ta väldigt lång tid innan skolan i Sunne hade möjlighet att ta emot 110 barn var jag tvungen att hitta på något.
Ilska kan vara en drivkraft så god som någon.
Jag kände min mammas puff i ryggen, ”det är din tur nu” och jag reagerade med en tveklös handlingskraft. Jag har gjort det förr när barn blivit orättvist behandlade. Flera gånger.
Först gick jag ut med en förfrågan på Facebook.
Vill någon mera göra något för barnen. Jag fick genast 8 svar och kände mig styrkt av det.
Sen åkte jag tillbaka till förläggningen och berättade om min idé och frågade om jag kunde få tillgång till två rum, det fick jag.
Jag ringde eller åkte runt i affärer och tiggde.
Allt från hyllor, stolar, bord, gardiner, lampor, pennor, mattor, leksaker, saccosäckar, gitarrer, symaskiner för att inte tala om alla dessa barnvagnar som familjerna behöver.
Massor av privatpersoner har rensat i garderober och garage. Nästan ingen har sagt nej. Jag samlade alla grejer i rummen och började sortera. En av de boende bad att få hjälpa till, han har borrat nästan alla hål i dessa stenhårda betongväggar.
Minst 20 barn stod ständigt utanför och tryckte näsorna mot rutan.
Vi tejpade upp planscher på insidan med bilden utåt för att underhålla barnen. Vi var ett gäng på 4-5 stycken som strävade på.
Till slut var dagen inne då vi skulle skriva in barnen. Vi hade gjort färgade skyltar som vi skulle skriva namnen på. Samma färg hade pappersklockorna som satte vi på rutan så att de själva skulle se vilken tid och dag de fick komma.
Vi delade in barnen i 11 grupper cirka 10 barn i varje.
Varje dag kunde vi ha två grupper samtidigt i de båda rummen. Alla grupper fick komma 2 x 1½ timme. Det är inte mycket men vi klarade inte mer på den styrkan volontärer som vi varit .Det blev fyra hela dagar med skola. Ibland har vi slagit ihop grupperna när vi inte har varit nog många volontärer.
Vi började enkelt med en samling, det var minsann inte det lättaste, att få barnen att sitta ner och lyssna. Alla var så ivriga att få leka och rita. Jag har haft sångsamlingar i mina grupper eftersom jag spelar gitarr. Det har varit en succé. Jag förstår nu vilken kraft det är i musiken.
Jag kan lova att det är häftigt när ett gäng grabbar från Afghanistan sjunger huvud, skuldra, knä och tå! Alla sånger vi lärt ut har även haft ett pedagogiskt syfte då vi har lärt ut orden vi sjunger och vad de betyder.
Första veckan delade vi ut skolpåsar där vi lagt i skrivmaterial, pennor, klistermärken och ett begagnat gosedjur. Det var uppskattat. Även föräldrarna ville ha skrivmaterial förstås. Tack Coop för alla suddgummin vi fick.
Vi fick två rutschkanor i plast av snälla givare och har kunnat ha gympa i källaren. Det har varit kanon när det varit kalla dagar. Alla barn här har inte vinterskor och kan leka utomhus.
Jag ser mina bröder i dessa tandlösa leenden, jag ser mig själv i den ivriga skolflickans blickar.
Att bo på obestämd tid med 350 främlingar, att inte tala samma språk, att inte ha varken tv, radio, leksaker och definitivt inte egen telefon. Sånt är påfrestande för de flesta även de som inte gått till fots genom Österrike och sett ihjälfrusna barn.
Har man suttit i 7 timmar instängd i en tankbil med främlingar så har man nog mardrömmar på natten. Då kan det vara skönt att få leka en stund, sitta och rita ifred och sjunga med en tant på ett främmande språk./Peggy
Kommentarer