Jag är så glad
 |
| Glada jag |
Skolgården är tom. En glaskula glimmar till under en buske och jag böjer mig ner och tar upp den. Jag är så glad! Idag ska mamma komma hem från BB. Allt ska bli som vanligt hemma. Ingen hemsyster behöver komma till oss styra och ställa.
Jag har efter mycket tjatande och bönande fått lov av pappa att följa med i taxin in till lasarettet och hämta hem min nya lillebror.
Pappa har skrivit i den lilla blå boken och frågat fröken Lund om ledighet sista timmen. Pappa har aldrig skrivit i den blå boken förut. Fröken har svarat att jag är enträgen, jag tycker det är ett konstigt ord. Det betyder säkert något bra, för jag fick ledigt.
Jag är så glad!
Det känns jättekonstigt att vara alldeles ensam på skolgården och jag skyndar mig mot hörnet av gymnastikbyggnaden. Där bakom buskarna går trappen ner mot gatan. Det är sådana där långa trappsteg i asfalt och kullerstenskant så jag stannar till och tvekar.
Visserligen är jag längsta tjejen i klassen men mina 8-årsben är för korta för att ta ett kliv på varje trappsteg. Jag börjar hoppa jämfota. Jag är så glad!
Gymnastikläraren dyker upp i trappen och jag blir överrumplad.
Jag tror att han är sträng och kanske undrar vart jag ska mitt på dagen. Han skrattar åt mig och frågar om jag fått bakläxa? Jag vet inte vad bakläxa betyder och känner mig jättegenerad så jag svarar: -Ja, det har jag och jag ska få följa med och hämta min lillebror på BB!
Sen niger jag och springer fort ner mot gatan. Fy, det var läskigt att möta en magister alldeles ensam.
 |
| Peggy 8 år |
Nu känner jag att det är bråttom. Det är bara två kvarter hem men hela magen är i uppror och jag mår nästan lite illa. Tänk om jag blir åksjuk? Jag blir ju det så lätt. När vi ska ta bussen ibland så blir jag åksjuk redan när bussen bromsar in och det pyser. Jag småspringer på vänstra trottoaren längs Karlbergsgatan mot våran gata. Tänk om jag kanske kan få köpa en glass i lasarettskiosken, en Cassatapinne. Tanken på att få se min lillebror och den där glassen gör att jag ökar takten.
Flämtande springer jag förbi Fru Glatter med den prydliga trädgården, hon ligger på knä i rabatten. Hon tittar upp och jag vinkar hastigt och fortsätter de sista 75 m till vårt hus längst ner på gatan. Jag stannar tvärt vid stora grinden och tittar efter pappas cykel, han är redan hemma! Jag öppnar grinden och sneddar med två skutt över sandlådan. Hurra, jag är hemma och snart kommer taxin som vi ska åka med!
Jag saktar ner runt hörnet och tar trappen i tre kliv, jag greppar dörrhandtaget i farten och vill öppna ytterdörren fort. Jag är törstig, kissnödig och väldigt ivrig! Dörren är låst!
Jag ringer på och väntar, varför har pappa låst dörren? Jag ringer på dörrklockan och ropar att pappa ska öppna, jag är här nu! Inget svar, inte ett ljud inifrån. Jag går sakta nerför trappen och runt huset mot baksidan. Jag räknar som vanligt stenplattorna på gräsmattan när jag går mot terrassen. Har jag tur så är bakdörren olåst. Det är den inte. Jag kikar in genom fönstret och ser babykorgen på vardagsrumsgolvet. Det är våran tvättkorg av masonit som pappa gjort en stålställning till. Mamma har av ljusblå nylon sytt ett ljuvligt draperi som går ända ner till golvet. Den är bäddad och klar. Men var är pappa? Jag går med tunga steg nu, det känns inte bra. Inte alls….
Som ett sista försök testar jag källardörren och den är olåst. Jag går genom det skumma källarrummet och det är obehagligt tyst. Jag ropar igen men ingen svarar. Jag sparkar på tvätt som ligger i källartrappan när jag går upp till hallen. Det är ingen hemma det känner jag på mig. Men pappas cykel är ju hemma! Jag ropar och letar överallt.
Till slut sjunker jag ihop på en stol i köket. Jag stirrar ut genom fönstret och tårarna svider bakom ögonlocken. Han har åkt ifrån mig! Jag är varken törstig eller kissnödig längre. Jag är så besviken, jag är så ledsen, jag är så arg!
Jag sitter på stolen så länge att rumpan domnar bort. Jag känner mig tom som trasig ballong.
Så plötsligt hörs ljudet av en bil som stannar utanför. Jag har ingen lust att titta ut, jag vet inte ens om jag orkar resa mig. Nyckelknippan skramlar i dörrlåset och sen mammas välbekanta röst. -Hallå, Peggy är du hemma?
Då rusar jag ut i hallen och där står mamma med min nya lillebror och håller ut handen mot mig.
-Jag är hemskt ledsen att det blev så här! säger hon. Jag lägger armarna om henne och borrar in ansiktet i hennes mage. Jag snyftar och snorar. Sen tittar jag på den lilla rosiga bebisen som ligger inlindad i en filt.
 |
| Sven 1 år |
-Åh, han är så söt! hulkar jag. Ja, han ska heta Sven, säger mamma. Det har Irene bestämt, efter Svenne Hedlund i Hep Stars
Pappa kommer in. Han tittar på mitt rödgråtna ansikte. -Jag kunde ju inte vänta, säger han. Taxin kom tidigare än vi bestämt och jag var tvungen att åka utan dig.
Jag är åtta år. Jag är så besviken./Peggy
Kommentarer