Bruksort med växtvärk

Hallstahammar
Jag föddes en kall januaridag 1959. Min syster Irene var då 4½. Vi växte upp på Åkervägen i Hallstahammar, bruksorten som hade växtvärk på 50 och 60-talet, och där Tore Skogman växte upp. Nästan alla som kom till Hallstahammar kunde få jobb på fabrikerna Bulten eller Kanthal.

Stålverksindustrin växte hela tiden och min pappa Tor blev smältare på Kanthal. Fabriken såg till att det byggdes bostäder, både lägenheter och villor, och lånade även ut pengar till arbetarna för insatsen på hus. 

vänster bild: Arbetare      mittenbild: Pappa Tor           höger bild: Åkervägen 12

På så vis kunde mina föräldrar köpa ett visningshus för 60.000, insatsen var på 6.000 och det lånade Kanthal ut mot löfte om att pappa skulle jobba kvar i minst 10 år! 

Det fanns inte nog med arbetskraft, så personal från Kanthal for ner i Europa för att ragga arbetslösa. 

Italienare, Jugoslaver, Österrikare, Letter, Finnar, Norrmän ja alla var välkomna till Hallstahammar. 

Männen kom först i bussar. Det upprättades baracker på ett stort område där arbetarna fick bo till en början. Efter en tid kom familjerna efter. Det var en spännande tid för oss barn. 

1962 var det 12000 invånare i Hallsta, och var tionde var utlänning, var tredje arbetare var från andra länder. 

Min pappa kom från Nordnorge och min mamma Aira från Helsingfors. Hälften av barnen i vår skola var utlänningar, det var inget konstigt med det. Det konstiga är väl att jag räknar mig själv som svensk för att jag är född i Sverige. Vi pratade ju också svenska hemma. 

Mamma Aira

Min mamma var tvåspråkig så någon finska var det inte tal om att vi fick lära oss, det tycker jag är tråkigt. Mamma fick ofta hoppa på cykeln och sticka iväg för att tolka åt någon finska som skulle till doktorn. 

Inte alla hade lätt att lära sig svenskan, speciellt inte om de jobbade många på samma avdelning som pratade sitt hemspråk. Det fanns både Finska föreningen och Italienska klubben i Hallsta, dit man sökte sig för att känna sig hemma. 

Många kvinnor fick också jobb på fabriken och i en del familjer valde man att jobba i treskift för att tjäna ihop mer pengar.  Nu hade en vanlig arbetare möjlighet att bygga upp en dräglig tillvaro. 

En ung Tore Skogman

Båda mina föräldrar drabbades på olika sätt av andra världskriget.

Tyskarna ockuperade Norge och det var ont om mat, pengarna förlorade sitt värde och det fanns inte heller mycket att köpa. Pappa som var ett av nio barn följde tidigt med ut på fjorden för att hjälpa till med fisket. 

Mamma som växte upp i en fosterfamilj hade tur som fick en sådan snäll fostermor. Det fanns varken grönsaker eller frukt och hon led av så svår blodbrist att hon tvingades äta rå lever. Det hände att de fick slänga sig i dikena, på väg till skolan, när de tyska bombplanen kom. 

Pappa valde att sticka över till Sverige innan han blev inkallad. Han jobbade några år i de Norrländska skogarna, mamma kom till Sverige som nittonåring. 

På grund av den enformiga kosthållningen under krigsåren så växte jag upp med något annorlunda matvanor. Hos oss åt vi blodpudding med sirap, stekt torsklever, morotslåda, makaronivälling och limpmacka med lingonsylt. Nästan aldrig grönsaker.

Klass 1, Tuna skola

Första gången jag serverades blodpudding och lingonsylt i skolan började jag grina. 

Vi var många som grinade i matkön av olika anledningar. Vi hade så olika vanor och smak. Det var inte alltid så lätt med omställningarna till svensk husmanskost om man var en klen liten italienare i   nylonskjorta som var van vid pasta och vitlök. 

Jag minns mat och korvbussen som åkte ut till barackerna två gånger i veckan och sålde kryddstark mat till de invandrade arbetarna. Hade man tur och var på rätt plats så kunde man kanske få gå ombord och lukta lite… /Peggy