Mer om barnen på Selma

 En liten varm hand smyger sakta sig in i min. Flickan står alldeles nära. Hon har vänt sitt huvud uppåt och hennes mörka ögon är både hoppfulla och sorgsna. Jag vet inte vad hon vill och vi talar inte samma språk. Hon är kanske 4 år och hon kommer ifrån ett land långt bort där människor gör hemska saker mot varandra. Jag ser på henne en stund och ler.

Det är ett sånt där magiskt ögonblick, vi råkar vara alldeles ensamma i hotellkorridoren, inget stör oss. När hon ler mot mig ser jag att hon har dåliga tänder, och när hon lägger huvudet på sned förstår jag att hon vill ha något. Ett klistermärke? Ett suddgummi? Eller vill hon bara komma in i lekrummet jag är på väg till och få vara det där speciellt utvalda barnet som lyckades smita in när inget annat barn ser. Få vara alldeles ensam och botanisera bland leksakerna?

Ja, det kan gå. Men bara endast en kort stund innan glasdörren fylls upp av förväntansfulla små ansikten som knackar och ropar och trycker sina munnar mot den kladdiga rutan.

Jag ser inte flickans föräldrar. Mamman kanske matar ett litet syskon eller är i tvättstugan. Flickan kanske inte hittar till sitt rum eller sin storebror som skulle passa henne? Hon kanske nyss fick ett tjuvnyp av någon som sprang förbi? Det är inte lätt att vara ett litet barn på en stor flyktingförläggning där korridorerna är långa och likadana, marmorgolvet är kallt under små fötter och hårt att ramla på.

Ute är det bitande kall vinter och mycket snö. Men det finns ett lekrum och det finns tanter och farbröder som ibland öppnar den magiska dörren. De har en nyckel i ett blått band. Flickan vet att hon får komma in ibland. Bara hon har sin namnskylt på sig, med samma färg som de andra barnen i hennes grupp, då får hon komma in, om hon kommer på rätt dag.
Det är inte lätt att vara 4 år och komma på rätt dag. Idag är det kanske rätt dag?

Alla barnen brukar ropa ”Beggu! när tanten kommer, idag är hon ensam med nyckeln till dörren och flickan skyndar sig att passa på. Här i huset finns inga blyga barn, möjligen rädda och frustrerade, men inte blyga, då har man inte en chans. Det gäller att vara smart, vara först, att synas och höras. Det gäller att sträcka ut handen och grabba tag, annars blir man utan.

Den här flickan har redan mycket träning, hon har många syskon, både äldre och yngre. Hon kan både passa småsyskon och hon vet att hon försvaras av en äldre bror om situationen uppstår.

Jag låser upp och dörren, ser mig över axeln och sen smiter vi in, flickan och jag. Jag drar igen skjutdörrarna i glas och flickan går tyst bort till leksakerna. Jag börjar med mina förberedelser och vi pratar inte. Det går inte ens två minuter innan det hörs rop på utsidan av glasväggen.

Nu kommer de, nu är det bara och köra på i sju timmar framåt.        

Att hinna se varje barn är inte enkelt, de är ju så många!  

Men ibland kan jag hinna sätta mig på huk och titta ett barn i ögonen, stryka över kinden och säga något med  ”snäll” röst. 

Redan efter några veckor med barngrupperna brukade de ropa -Jättebra! när de såg någon av oss volontärer. Vi sa det så ofta vi kunde till barnen så det var de första svenska ordet de lärde sig, det är ju otroligt häftigt!

 

Efter 10 veckor kan de säga hela meningar på svenska, sjunga 4 svenska sånger och de har förstått vad som är mitt och ditt. De vet även att de är välkomna tillbaka nästa dag

Att erbjuda en liten bit av sig själv är inte så svårt det hinner man faktiskt och det bygger förtroende. Som sedan bygger självförtroende!

Jag skulle vilja påstå att det till och med är förebyggande!

Nu har riktiga skolan äntligen börjat och barnen älskar det. De har fått in en vettig dygnsrytm och varje dag går de utomhus. Det är bara förskolebarnen som väntar nu.

Nu siktar vi på att starta vuxengrupper tillsammans med något studieförbund i Sunne. Vi har satt upp intresseanmälan och det kom in över 400 namn!! 52 boende vill lära sig spela gitarr, lika många vill ha träningspass. 45 vill måla, 35 vill sy och så vidare. Nu är det bara kursledare som fattas. 

Detta var sista bloggen och jag tackar för mig. 

Men jag passar på och tackar alla dessa människor och företag som bidragit till att Barnen på Selma blivit en sådan succé. 

Framför allt tackar jag mina nya vänner BrittInger, Klaas, Evelina, AnnSofie, Linnea, Maria, Ingvor, Simon, Kerstin som jobbat som volontärer med detta och som fortfarande gör det. 

Jag tackar även Ahmed, Zeniab, Ezzat , ungdomar som kan lite engelska och har tolkat åt oss och Riyad som hjälpt till med all montering i lokalerna.

Jag hälsar alla välkomna till Facebook gruppen Barnen på Selma, där kan ni läsa, dela och komma med tips. Det är det som gör skillnad!

Kram till alla/Peggy