Vi kunde i alla fall skratta på samma sätt

Plötsligt kom de. Buss efter buss stannade utanför Hotell Selma Lagerlöf och släppte av de nya gästerna. De bar på plastkassar och sovande barn. Det var november månad och ingen hade varma jackor eller ordentliga skor. Det var inget vanligt hotell de kom till. Det var en tömd lokal, med kallt marmorgolv och securitasvakter bakom disken. Inget annat.

I varje hotellrum stod två våningssängar, en madrass, en kudde, ett täcke och en byrå. Belysning i taket. Egen toalett med toalettpapper och dusch. Ingenting annat.
Otroligt mycket bättre än att sova i tält, eller under bar himmel. Tryggt, varmt och en dörr att låsa om familjen.

I hotellets restaurang gapade fönstren tomma. Folkparkens träbänkar och slitna bord får fylla en viktig funktion. Denna lokal är den enda där man kan sitta ner, men den är låst mellan måltiderna.

Jag var en av de som nappade på inbjudan via facebookgruppen Med hjärtat i Sunne. ”Baka en kaka och kom på Välkomstfika”.  Det har varit så lyckat på de andra tre förläggningarna vi har i Sunne kommun.

Jag bakade 3 mjuka pepparkakor i långpanna, tänkte att det skulle kännas svenskt, och tog med min man och besökte Selma för en trevlig fikastund. Jag tror att vi alla svenskar som åkte dit hade trott att vi skulle sitta ner med en kopp kaffe som civiliserade människor och försöka prata med varandra. Men…

Jag reagerade med förvåning och bestörtning redan när jag klev in i foajén. Herregud, är det här verkligen hotell Selma Lagerlöf! Människor överallt stod i grupper, det ekade mellan väggarna och det hårda marmorgolvet. Set fanns inget att sitta på utom en kvarglömd lastpall. Inga gardiner i de många fönstren som kunde dämpa ljudet något. Ingenting, utom alla dessa människor.

Med en klump i halsen drog jag ett djupt andetag och undrade hur jag skulle kunna sicksacka mig in med mina kakfat. Jag visste inte vart jag skulle fästa blicken, får man se dem rakt i ögonen? Borde jag haft mössa på mig? Var Johan bakom mig?

När jag inte såg någon annan svensk tog jag sikte mot trappen upp mot restaurangen. Det var väl ändå där det var fika och någorlunda ordning. Hissen var avstängd och i trappan fullt med folk. Jag lyfte kakfaten högt och trängde mig förbi. Genast började ivriga små händer dra i mina kläder för att försöka nå kakorna, de som kom uppifrån hade guldläge och tog för sig. När jag kommit upp för trappen var ena fatet tomt! Herregud, vad hände? Nu lyfte jag det andra fatet över huvudet och fortsatte tveksamt mot det jag trodde skulle vara ett gemensamt fikabord inne i restaurangen. Där var det ännu mera folk.

Vid ena långväggen stod några svenskor och delade kakorna i mindre bitar innan de ställde fram dem på ett bord, det var strykande åtgång och alla tog med båda händerna så mycket de kunde bära. Barn sprang omkring och lekte och även här var ljudet öronbedövande. En grupp med Sunnebor stod och såg sig frågande omkring. Skulle man sätta sig någonstans, var fanns kaffet, varför pratar alla så högt, varför springer barnen i matsalen? Det var kaos!

Jag bara stod där en lång stund och såg mig hjälplöst omkring. Tills jag kom på att här var det inte jag som var hjälplös, jag bor ju här i Sunne i trygga Sverige, jag har min familj här, jag är mätt och har vinterskor. Jag har dessutom varit i de här lokalerna och renoverat i flera månader. Det är ju de boende, de nyanlända som är hjälplösa. De flesta hade varit här mindre än en vecka. Herregud, och där stod jag som en fåntratt.

Jag tog sikte på ett bord med två kvinnor, en hade ett barn i famnen. Jag gick fram till bordet och hälsade och frågade om jag fick slå mig ner. De tittade förvånat på mig och log. Ingen sa något, vad skulle de säga, de pratade Farsi och förstod inte ett ord av vad jag sa.

Jag provade på engelska och gjorde lite gester mot sittbänken. De log igen och nickade. Jag satte mig ner hos de blyga kvinnorna och försökte att inte tänka på hur obekväm jag kände mig.
De var späda, bar huckle och byxor i syntetmaterial under de långa kapporna. Deras fötter var nakna i plastsandaler och deras ögon var undfallande. Det lilla barnet däremot tittade nyfiket på mig och sträckte ut handen för att känna på min arm. Det är något underbart med barn, de är liksom isbrytande. Direkt när jag visade mig vänligt sinnad mot barnet så tinade mammorna upp. Jag pratade på så gott det gick, och pekade och viftade och de gjorde samma sak tillbaka.

Vi förstod inte vad vi sa till varandra men på något sätt så var det ändå en kommunikation. Det var ju inte så himla svårt!  Vi kunde i alla fall skratta på samma sätt. Helt plötsligt var jag omringad av ett tiotal barn som också ville skratta och ta på mig.

Några barn kom med fler kakor och lade i en hög på bordet, ingen verkade intresserad av att äta. På min handväska fanns en bild på en uggla och jag pekade på den och sa Uggla! Oggla, svarade genast alla ungar. Då fortsatte jag att peka på mitt halsband, mitt hår, mina glasögon och hela tiden härmade de mig.

Det var så rörande att se deras iver att stå närmast mig att säga rätt, att vara till lags. När jag började sjunga Imse, vimse spindel blev jag själv förvånad. Här satt ängsliga jag  och sjöng rakt ut med både barn och vuxna omkring mig. Några hade trängt sig upp i mitt knä och det blev svettigt och trångt. Hela tiden pågick kaoset runt omkring.

De flesta barnen var barfota och många var mycket små.  De snodde runt vuxenbenen och varandra, till synes utan tillsyn på det klibbiga golvet. Såklart att golvet var klibbigt, de dricker the med mycket socker. Då blir det så.

När vi fick höra att det städades endast varannan dag så stannade jag och Johan för att hjälpa till med städningen. Klockan var halv åtta på kvällen och lokalen skulle låsas. Då kommer det helt plötsligt en buss med ännu mera flyktingar. Varifrån vet jag inte, men det blev en himla fart i köket, de skulle packa matpåsar till de nyanlända.

Väl utanför byggnaden slogs jag av hur många som stod och rökte. Det är en ovanlig syn i Sverige idag. Många barn var även utanför i mörkret och sprang bland buskarna. Det var ju förenat med direkt livsfara eftersom både bilar och bussar körde upp utanför entrén.

Vi åkte hem under tystnad. Vi satt i soffan tysta. Jag var faktiskt tyst i flera dagar. Sen blev jag förbannad! Imorgon ska jag förklara vad jag gjorde åt det…/Peggy